En välbehövlig käftsmäll

Man hör om det då och då.

Någon får cancer. En annan får en hjärtattack, förlorar jobbet eller sin fru, och från den ena dagen till den andra så har allt förändrats. Man vaknar till, inser att allt det man tidigare trodde på var en bluff. Jobbet var inte viktigare än familjen, pengar var inte viktigare än kärlek, att göra allt perfekt var inte viktigare än att ha roligt. Fast man trodde det. Väldigt länge.

Någonstans visste man ju, såklart, men man VISSTE inte. Förstod inte. Gjorde inte. Man jobbade sent fastän kärleken knakade. Det blev inte tid till pappaledighet fastän man missade det mesta av barnens första år. En full agenda är inte måttet på hur värdefullt ett liv är, nej visst, men luckorna i almanackan såg så... avslöjande ut. Lättare då att ringa någon. Boka in lite kvalitetstid med någon av de försummade vännerna, eller ännu hellre göra något nyttigt. Något utvecklande. Bli någon.

Och den där lunchavslappningen man skulle hinna med, för att öka effektiviteten, den blev inte särskilt avslappnande när det kom till kritan. All den där stressen, skräpmaten, ångesten och alla prestationerna fortsatte man med av bara farten. Man kom sig inte för med något bättre. Förstod egentligen inte skillnaden.

Förrän den där dagen.

Ibland händer det inte alls över en natt. Tvärtom. Cancern eller bilolyckan uteblir och man blir istället utbränd, eller ännu värre, deprimerad. Sjukskriven länge. Kanske ett helt år. Ett år under vilket man får kravla sig upp ur det mörkaste, slemmigaste hål man kan tänka sig.

I bästa fall får man hjälp på vägen, någon som skjuter på underifrån och berättar att det är okej att lerig och jävlig snubbla runt i det där hålet. Någon som övertygar om det hälsosamma i att haverera under trycket av ett vrickat samhälle. Då kan man oftast räkna med att titta upp över kanten en dag igen. Med just de där insikterna som förändrar livet. Vetskapen om att man har synat bluffen.
I sämsta fall träffar man en trött läkare där nere på botten som menar att det som nu är fel med dig för det är dig det är fel på enklast åtgärdas med ett recept på något litet, vitt och knaprigt.

Bara att svälja så kliver man snart över kanten och upp på fast mark igen, lätt bedövad men oändligt lättad över att kunna fortsätta som förut.
Just precis som förut.

För hur det nu kommer sig verkar just förändringen vara det som skrämmer mest. Dö i förtid? Tja, vad fan, någon gång ska vi alla dö. Ont i kroppen? Men om jag skyndar mig kan jag nog springa ifrån det. Ont i själen? En drink så fixar vi det. Men att lösa problemet? Förändra det som behöver förändras?
Inte en chans.

Det är något väldigt märkligt över det här. Den kolossala mängd energi man lägger ner på att rättfärdiga sina vrickade val och få ha sina vrickade vanor kvar. Ja, det är svårt att förändra sitt liv, svårt på alla vis, men ändå inte hälften så krävande som att hänga kvar i livsmönster som inte fungerar. Inte i närheten så svårt som att sopa ihop skärvorna av sig själv den dagen allt kraschar. Det finns ju saker att göra. Innan sammanbrottet, cancern och skilsmässan. Jag behöver inte göra en lista här, för alla vet ju, egentligen. Eller hur?
Det är bara att börja.

Av Anna Nylander 08 mar 2002 11:50