Ful, avskydd och missförstådd

Ja, jag erkänner. Jag är intellektuell. Jag njuter av det också. Jag är en Oscar Wilde för IT-generationen. Jag skriver i och läser alla DN:s kulturspalter. Det är jag som definierar feminism och främlingsfientlighet, socialliberalism, punkaktivism, stereotyper, konst, kulturella värden och andra fenomen. Allt är mitt fel.*

Faktum är att intellektuella behövs i samhället av idag. De intellektuella som verkligen ÄR intellektuella. Sådana som faktiskt bryr sig om de det talar, skriver och debatterar om. Jag påstår inte att alla kulturjournalister behövs eller att alla som betraktar och speglar sig själva i medierna inklusive vi själva på gräsrotsnivå är oundgängliga för samhället.

Men tänk efter: hur skulle samhället se ut UTAN det intellektuella samtalet och "tjatet" om definitioner? Skulle det till exempel inte vara så att feminismen aldrig hade fått fotfäste i vår del av världen?

Varför skulle männen frivilligt ge ifrån sig makten utan att ha fått sig till livs ett levande bevis på att kvinnor kan tänka i teoretiska banor, definiera samhället och se det i ett större perspektiv ovanför det traditionellt "kvinnliga"? En traditionell kvinnlighet som går ut på det vi alla känner till: att bilda familj, vårda barn och hushåll samt ha ett "omvårdande" lågstatusjobb vid sidan av hushållsarbetet. Många kvinnor ville säkert sedan länge ge ett långfinger åt detta liv men det var de teoretiskt rabiata feministerna som banade vägen och inspirerade kvinnor över hela USA och Europa att verkligen visa makten i det där långfingret.

Nuförtiden är feminismen en folkrörelse och har egentligen inget gemensamt mål förutom "hela lönen och halva makten". Den har stagnerat liksom allt som nån gång tas upp av den anti-intellektuella kommersiella kulturen. Plötsligt har det blivit en lika feministiskt medveten pose att vika ut sig i Café eller Slitz som att sluta raka sig och skriva några arga essäer i Bang.

De intellektuella är fula. De är nördar. Det är vad den ruttna kommersialismen vill få oss att tro. Lågutbildade och folk som hatar andra som har ambitioner i livet utöver volvo-villa-fruga-barn-arbetsledare på företag gottar sig åt denna vrånga mediabild.

Det är så härligt att inte tillhöra en av de mobbade i klassen. Allt intellektueeeeeeeeeeeeellt är ju så djävla tråkigt och obegripligt. "De bara gör sig till, de där". Intellektuella har inga vänner förutom inom den något det ska erkännas inavlade egna kretsen. De är fula, avskydda och missförstådda. Vi vinner inga popularitetstävlingar.

Inte i ett samhälle där accessoaren är den enda som räknas. Vill du se cool ut - köp ett par stålbågade och lek tuff journalist med blixtskarpt intellekt. Vill du VARA en - glöm det.

Det vi vill ha är muskler och brudar, bärs och bilar, rakade muttor, etagevåningar och limos, guldlänkar och credibility. De vi inte vill ha är de fula intellektuella som står i skamvrån och bryr sig om de marginella franska filmer de på något tragiskt sätt gillar. Vi vill inte ha de där personerna som utmanar klassmedvetandet, genusgränserna och de verkliga samhällsidealen. Vi vill ha reklam. Vi vill bli våldtagna och utsugna, omdebatterade och kasserade. Vi vill följa trender. Vi vill vara som alla andra - Im so fucking alternative - attityden är bara ett spel för gallerierna. I en storstad är det tillåtet att ha på sig vadsomhelst, det är inte det som definierar din personlighet - istället är det DU som definierar din klädsel. Du väljer vad du vill framstå som vare sig det är äkta eller inte.

Intellektuella är hjältar. Våga vara tråkig i omgivningens ögon, definiera mera, debattera samhället och politiken och se för allt i världen dig i spegeln. Fråga dig själv vem det är som egentligen definierar din världsbild och om det inte är dags att du börjar göra det själv.

Våga synas och ta plats men anpassa dig inte efter en marknad som kan spotta ut dig i vilken sekund som helst. Låt dig påverkas av enskilda människors livsöden istället för kollektiva massbilder. Var din egen, inte livegen. om några feminister inte var det i kvinnorörelsens begynnelse så skulle aldrig kvinnorna erövrat samhället så snabbt som nu. Så jag håller inte med om att intellektuella är losers.
De förser mig med allt i livet jag tycker är bra: litteratur, insiktsfulla analyser och spännande filmer. Med risk för att förlöjligas skulle jag vilja apvråla ut över nejden: intellektuella rockar!

Ed Norton - intellektuell mainstreamskådis i Hollywoodmaskineriet och hjälte. Den intellektuelle mannens sista utpost i en yngre generation Hollywoodskådisar.

"Vi är inga riktiga människor, vi har inga öppningar".

Intellekt och mode löses upp och blandas, vad är vad, vem är vem och varför ska man finnas utan att synas? Onekligen ett problem som vi alla drabbas av när vi är med om att forma den populärkultur vi själva kritiserar här på Sourze.

Av Oskar Smulski 07 mar 2002 15:31