Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Isolerade i Ramallah

Onsdag kväll 27 februari, 2002.

Onsdag kväll 27 februari, 2002.

Vår sex dagar långa isolering i Ramallah är nu över. I går lyckades vi ta oss igenom till Jerusalem, tack vare biskop Munib Younan, som i egenskap av kyrkoledare har diplomatstatus och därmed möjlighet att kräva att få passera vägspärrarna. Resan med hans bil blev dock mer dramatisk än väntat.

När vi vid middagstid kom ner till vägspärren vid Qalandia, som vanligtvis är fylld av folk, var hela området öde så när som på två FN-lastbilar som väntade ca 60-70 meter från själva spärren. Vi såg hur soldaterna med dragna kulsprutor gestikulerade och ropade. Det var svårt att höra och förstå vad de menade. Lastbilschauffören tvekade en stund innan han med utslagna armar började gå fram mot soldaterna. Ungefär halvvägs framme såg vi hur han beordrades att stanna och ta av sig sin jacka. Efter att ha gjort detta fick han komma fram och visa sina papper för en av soldaterna, medan två andra stod på några meters avstånd på var sida och siktade med kulsprutorna på honom. Efter någon minuts kontroll började han gå tillbaka mot oss för att köra fram bilen till soldaterna. Väl framme kontrollerades bilen noggrant av uppenbart nervösa soldater innan den till slut släpptes igenom.

Medan vi såg den andra bilens chaufför genomgå samma procedur, ringde biskopen upprepade gånger från sin mobiltelefon till den israeliske kommendanten - som inte har sitt kontor vid denna checkpoint - och anmälde att han ville passera. Bilens nummer, modell och färg angavs noggrant som identifikation. Efter cirka tjugo minuter uppenbarade sig en soldat med megafon och ropade i riktning mot oss. Tydligen hade nu en order nått fram som svar på vår begäran. Det gick dock inte att uppfatta mycket mer än att han försökte säga något på hebreiska. Eftersom soldaten samtidigt tecknade att vi skulle komma och stoppa, anade vi att han ville att biskopens chaufför skulle komma fram till fots. Vi tvekade något, innan han släpptes iväg fram mot soldaterna med biskopens VIP-kort i handen. Också han beordrades att stanna och ta av sig jackan innan han släpptes fram. Medan han kontrollerades pekade samma två soldater sin k-pistar mot honom från vardera sida. Så tilläts han gå tillbaka och vi kunde rulla fram mot spärren och vinkades igenom. En dryg halvtimme senare var vi inne i Jerusalem, där vi nu bor på Svenska Teologiska Institutet några dagar framåt.

*****

Ramallah är alltså fortfarande avspärrat sedan i onsdags förra veckan 20/2. En del djärva palestinier har dock under de senaste dagarna lyckats ta sig in eller ut till fots över de steniga fälten. I eftermiddags lyckades dock inte några av våra vänner att ta sig tillbaka hem från sina arbeten i Jerusalem. Armén hade under dagen också stängt av de alternativa stigarna runt spärren. Inte ens taxibussarna, som normalt sätter en ära i att trots allt försöka ta sig fram, vågade försöka i eftermiddags. Situationen är ytterst spänd. Alla är rädda för att bli beskjutna. Soldater såväl som civila palestinier.

Trots att armén nu dragit åt skruven ordentligt runt Ramallah, så infinner sig ändå inte den tystnad som man genom detta vill uppnå. Snarare motiverar den totala avstängningen av stan de extrema grupperna bland palestinierna att öka sina våldsamma aktiviteter än mer, vilket i sin tur leder till att spänningen stiger ytterligare.

I söndags kunde vi märka tydliga tecken på att den kollektiva bestraffningen av Ramallah börjar få oroande effekter. Mjölk, mejerivaror och grönsaker var slut i våra affärer. Inga leveranser kommer igenom sade affärsägarna dystert och skakar på huvudet. Vi hörde också att bensin och bränsle börjar ta slut i en del mackar. Nu tre dagar senare har läget knappast förbättrats...

*****

Beslutet om Arafat som häromdagen gick ut över världen betydde enbart att den palestinske ledaren nu kan lämna sitt residens genom huvudentrén i stället för som tidigare genom bakdörren. För alla vet vi att han under sin påtvingade husarrest har gjort besök runt om i stan i moskeér och på sjukhus. Dessutom har han tagit emot en strid ström av besök från sina egna och fått ta emot - och själv ge - sympati och stöd i de dagliga svårigheter som alla kämpar med.

Vi konstaterar att Sharon med detta beslut än en gång har undvikit att ta tillvara ett tillfälle att bryta våldsspiralen och åter få igång förhandlingarna. När Arafat efter förra veckans väldiga urladdning med en mängd offer på båda sidor, till slut gjorde de arresteringar Sharon
länge krävt för att hans isolering skulle hävas, fanns en öppning. Detta underströks av att palestinierna då ville få igång villkorslösa förhandlingar.

Utan att riskera särskilt mycket skulle Sharon då ha kunnat hävda att han just genom det hårda trycket på Arafat fått honom att göra de önskade arresteringarna. Arafats isolering skulle därmed kunna avbrytas och försöken att lugna situationen komma igång igen, och Sharon skulle framstå som den som vill ha fred, och som därmed har möjlighet att behålla trycket på Arafat för att få honom att försöka tygla de våldsinriktade grupperna.

Nu valde Sharon att tillfredsställa extremhögern i regeringen. De som inte vill ha någon Arafat, eller palestinsk stat, eller ens några palestinier mellan Medelhavet och Jordanfloden, drev fram beslutet. Sharon gick med på detta. För sin egen politiska överlevnads skull? Eller därför att han rentav delar deras uppfattning, att lösningen på konflikten är att en etnisk grupp skall rensas bort för att ge plats åt en annan? Vi noterar att även Peres och flertalet Labourministrar röstade för detta regeringsbeslut.

Givetvis har detta ökat förbittringen på den palestinska sidan. Spänningen och trycket stiger. Liksom rädslan. Vi läser i dagens tidning att soldaterna vid en av spärrarna runt Ramallah säger sig ha direkta order att skjuta mot vem som helst som närmar sig dem. Mer våld och död är att vänta.

Vi undrar tillsammans med alla oskyldiga på båda sidor som skoningslöst drabbas: Hur länge kommer omvärlden att nöja sig med att enbart se dessa hemskheter fortsätta dag efter dag utan att gripa in? När kommer de som har ansvar för orättfärdighet och förtryck, för våldets och dödandets vanvett att ställas till svars? När kommer omsorgen om de palestinska och israeliska barnens framtida trygghet och frihet till slut att tillåtas väga tyngre än politiskt maktspel, arrogans och personlig stolthet?

*****

Stort tack för de många tecken på uppmuntran, stöd och böner som på olika sätt nått oss från många av er under den senaste tiden. Mycket värdefullt för oss - och minst lika mycket för de många vänner vi delar dessa omsorger med.

Hälsningar från oss, som mitt i allt, nu får upptäcka en djupare dimension i fastetidens väg med Jesus upp till avgörandet i Jerusalem.