Mossiga jävla kärringar

Jag är utvisad, inte bara från planen till omklädningsrummet. Nej jag har blivit hänvisad längst upp på läktaren, där duvorna brukar skita. Där får jag sitta och titta ner på alla dom andra, som leker sina lekar. Gammal, grå och trött? Icke, det spritter i benen och sjunger i blodet. Ha, det hade ni aldrig kunnat tro va?! Trots att Gillette inte har mycket att hämta hos mig. Trots att dom kan ta sin Venus, bryta ihop den till mikrobitar och slänga skiten på närmsta återvinningsstation.

Trots att jag med ett roat och oförstående leende inser att det finns en hel del människor som är smaksatta. Själv får jag nog räknas till vaniljkategorin, trots att jag gillar nötter, hehe. Men ändock, genomskinlig, blek, urbota tråkig vanilj. Inte en piska finns gömd i garderoben. Inte ett par lederhosen i densamma. Inte ens ett par handklovar, och några kodord har jag inte uttalat sedan hemliga klubben i lågstadiet.

På något vis känns det ändå rätt bra. Någon måste offra sig för att det balla ska kunna fortsätta vara ballt. Det blir liksom så vardagligt grått om även grannen hänger ut sina tangastring med dragkedja på tork. Fast jag fantiserar om hur han ser ut i dom. Han är nog rakad. Det måste han vara, för den dragkedjan hjärtar inte hår. Den dragkedjan hår smärta.

Sån smärta gillar inte jag. Ska man bli fin får man lida pin, och jag är för dum för att lida. Istället drar jag förstrött handen genom håret som ligger utmed armarna. Det kittlar skönt i fingertopparna. Ibland varierar jag frisyren, gör olika benor. Lägger det till höger eller till vänster. Måste ju variera sig lite. Allt är beroende på hur jag friserat håret på benen. Jaja, jag ställer väl frågan högt! Mellan benen då? Nja, jag brukar bli så less redan efter armarna att jag för det mesta struntar i det.

Och just då, då inser jag. Jag är den sista levande människa som är beklädd med hår. Jag är den sista levande människa som är välsignad med en pojkvän som inte får astmaanfall av hår eller ännu värre; kräks av det. Jag är den sista människa som tar på mig en bikini, trots att det inte finns någon linje att följa.

Och just då, då jag inser, lyfter jag telefonluren och ringer nummerupplysningen. Tjejen i växeln kopplar mig automatiskt till Förhistoriska Museet och innan jag vet ordet av är jag tilldelad monter 373. Ett monument över mossiga jävla kärringar. En glasinklädd cell där jag får ståta, som en apa i bur. Men jag lär inte frysa, trots avsaknaden av läderkittet. Min kropp är ju fortfarande klädd i den avskyvärda hårdressen. Och alldeles innan vi lägger på luren frågar intendenten om jag är rädd för spöken.

Jag? Rädd för spöken?? Jisses, jag ser ju ett i spegeln varje dag!

Av Lena Vikberg 04 mar 2002 09:00