Kast med liten treåring

En liten treårig pojke blir kastad från en hög bro ner i iskallt vatten av sin mor. Mamman står kvar på bron och pratar med larmtjänst i tio minuter, utan att själv göra något för att få upp sin son. I stället för att uppmärksamma förbipasserande på läget och be om hjälp tittar hon bort. Hon står där och pratar i telefon medan hennes treåring kämpar för sitt liv i det iskalla vattnet. Hon står där och väntar på att han ska dö. Hennes eget barn.

Vi talar om det ultimata sveket. Ingen är så utlämnad som ett barn åt sin vårdnadshavare. Ingen är så beroende, så fysiskt underlägsen och så oändligt ensam som ett vanvårdat barn.

Efter tio minuter borde han rimligen ha dött, men mamman har otur och sonen överlever. Den tragiska bakgrunden rullas upp. Treåringen är i vägen för mammas nya relation med en man som han betecknar som elak och läskig. Treåringen lämnas ensam hemma medan mamma är på gymmet med sin kille eller medan mamma jobbar extra för att tjäna ihop till sina silikonbröst.

Treåringar är väldigt små barn med en hel del kapacitet. De är tillräckligt stora för att tappa upp vatten i ett badkar och tillräckligt små för att drunkna i det. De är tillräckligt stora för att öppna barnsäkrade skåp och tillräckligt små för att äta mediciner som ser spännande ut. Det finns mycket att vara rädd för om man är ensam. Monster, krokodiler, hajar, rådjur, mörka rum och otäcka filmer. För att ge ett perspektiv på "otäck" kan jag berätta att min treåring inte vill se Emil i Lönneberga för att den är för otäck. Att lämna en treåring ensam hemma är oacceptabelt.

Vi är alla överens om att det aktuella fallet är upprörande. Men hur många andra barn finns det i vårt rika land som har det så här? Fast de inte blir utsatta för mordförsök från sina föräldrar.

Barn föds fantastiska och fulla med möjligheter. Barn som behandlas dåligt berövas en del av sina möjligheter. Ju längre de mår dåligt desto svårare blir det att vända utvecklingen. Vill du förändra världen så börja med barnen. Vill du göra något gott så ge kärlek, respekt, intresse eller tid till ett barn som behöver det. Det du sår växer med barnet. Ditt frö sprider ringar på vattnet. Världen blir en liten smula bättre.

Förutom den medmänskliga aspekten så slår det tillbaka på oss alla när vi inte lyckas. När vi tillåter att ett barn blir illa behandlat. Barn som behandlas väl blir ytterst sällan 17-åringar som misshandlar och mördar.

Urvattningen av vårt välfärdssamhälle är en extremt kortsiktig besparing. Fort hem från BB, ingen tid att upptäcka deprimerade eller mindre lämpliga mammor. Stressat, stressat på barnavårdscentralen. Bara tid för påklädning och mat på dagis. Stora klasser, bara välartade barn är välkomna, andra tar för mycket tid. Outbildade ledare som visar våldsvideofilmer för 10-åringar på fritis. Resultat; klotter och skadegörelse för miljoner. Misshandel, bråk, polis- och läkarinsatser för miljarder. Eftersom detta kostar så måste vi förmodligen dra ner lite till på barnomsorg, skola och förebyggande hälsoarbete. Den negativa spiralrutschkanan har påbörjats.

Så jag undrar hur det kom sig att det kunde gå så långt i detta fall. Varför upptäcktes inte missförhållandena? Barnavårdscentralen märkte inget? De underbemannade dagisfröknarna? Pappan, morföräldrarna, farsföräldrar? Kvinnans arbetskamrater? Den stressade husläkaren? Någon på gymmet? Socialen?

Kasst för en liten treåring med alla dessa blinda, stressade, upptagna vuxna som inte vill lägga sig i.

Det finns andra barn som är helt utlämnade åt sina vårdnadshavare. Blir de vanvårdade måste det upptäckas av någon vuxen som vågar slå larm. Se dig omkring och öppna ögonen. Kanske är det du?

Av Anna Linusson 03 mar 2002 17:52