Bästa feministen? Jag såklart!

Jag är uppvuxen med Starlet, Mitt livs novell och Vecko-Revyn and look whats become of me.

Trettiofem år gammal lider jag fortfarande av en skev självuppfattning och ett självförtroende som många gånger är så svagt att aktiv dödshjälp is called for. Jag är extremt självkritisk och finner mig många gånger inte reagera över uppenbara orättvisor som drabbar mig och andra kvinnor just för att vi är kvinnor. Jag tycker inte det är helt ok när en kraftig kvinna har för tajta kläder och när jag ser en "normal" tjej på teve tycker jag hon ser knubbig ut. Jag måste hela tiden, varje dag, hela tiden, alltid, tänka på att jag har rätt att tycka och tänka och säga saker. Och att det är ok för mig att tycka och tänka och säga saker även om det innebär att det jag tycker och tänker och säger inte stämmer överens med vad andra tycker, tänker och säger.

I en Woody Allen-film undrar om det inte är Annie Hall finns det en sekvens där Woody och den kvinnliga huvudpersonen är på en utställning/ett galleri. De träffar några andra, de Ouppnåeliga, människor som Woody uppenbarligen vill imponera på och bli bekräftad av, vilket innebär att han slår nästan knut på sig själv för att visa hur intelligent, på, och duktig han är. Han kommer med den ena utläggningen efter den andra om olika saker som de har sett, ditt tycker han är strålande men datt är uruselt. Nu visar det sig dock att för varje sak som han tycker är bra tycker de Ouppnåeliga är totalt kass och tvärtom. Det han tycker är värdelöst höjer de till skyarna. Till slut skruvar han på sig som en mask på kroken och vill till varje pris säga rätt saker, förgäves försöker han pricka in vad de Ouppnåeliga har tyckt om det ena och det andra, allt för att bli accepterad.

Precis så har större delen av mitt liv varit. Visst har jag haft åsikter men jag har alltid tagit för givet att de har varit "fel" oavsett om jag har varit för eller emot. Det har varit irrelevant vad jag har tyckt, för alltid har det funnits någon som tyckt tvärtemot och givetvis har de haft mer rätt till sin åsikt än jag till min. I förlängningen har detta inneburit att jag många gånger slutat tänka själv. Det tjänar ju ingenting till, för det blir ju bara fel. Det är ingen mening att försöka bilda sig en egen uppfattning när den inte räknas, eller hur?

Detta är en stor grej för mig, något som jag idag kämpar med varje dag, min rätt att tycka vad jag vill, även om det är "fel". Det är viktigt för mig men jag känner att det är ännu viktigare för mina barn, i synnerhet min dotter. Att de redan nu får lära sig att tycka vad de vill. Att det är lika självklart som att acceptera att någon tycker annorlunda.

Det är illa nog att bli förminskad av andra, men när man börjar att se sig själv som någon som inte är att räkna med, då är det banne mig dags att vakna upp.

Charlotta Gustafsson, chefredaktör för Vecko-Revyn, säger att det inte går att använda feminism som ett säljbegrepp i sig. Been there, done that säger hon och anser att Vecko-Revyn ändå absolut är feministisk. Hon tycker också att vi som klagar och kastar skit på tjejtidningar är svepande och generaliserande. ..."Man blandar ihop Vecko-Revyn med andra blaskor vars innehåll jag inte kan stå för". Förlåt oss, Charlotta, det är klart att du inte ska behöva ansvara för andras skit, vi är helt nöjda om du tar hand om din egen.

Menar du verkligen att det inte finns en marknad för en tidning som ligger någonstans mellan Vecko-Revyn och Bang? Du säger att "Vecko-Revyn har försökt vrida den här imagen åt ett annat håll genom att vara mer politiskt korrekta, låta Alice Bah göra ett nummer och rensa bort dokusåpakändisar ur tidningen till förmån för mer "kvalitativa" kändisar som arbetar på Dramaaaaaaten. ... Hur gick det? Upplagan rasade givetvis".

En mängd frågor poppar upp i min skalle. Hur omfattande var denna satsning på förändring? Hur välgjorda var reportagen? Det går faktiskt att skriva om viktiga, feministiska saker på ett sätt så att det inte ser ut som en stillbild ur en film av Roy Andersson. Jag tror inte det var era läsare som var felet, utan det var ni som inte klarade av att skriva om dessa saker på ett bra sätt.

Du skriver också att det ena inte behöver utesluta det andra. Att man både kan vilja läsa om Julia Roberts misslyckade kärleksaffärer samtidigt som man med samma nyfikenhet läser om tragiken bakom hedersmord. I en och samma tidning.

Du har så rätt, men du glömde en sak. I den tidningen borde det också finns plats för saker som får tjejer att våga tänka själva som får får dem att bli säkrare på sig själva, som får dem att må bättre utan att de behöver träna sig till snyggare kroppar eller köpa nya kläder. För det kvittar att ni "aldrig skriver om bantning", det är lik förbannat det budskapet ni förmedlar: Förändra dig och bli lyckligare.

Det borde finnas plats för texter och reportage som gör att unga tjejer fattar att de duger som de är, att det visst är vettigt att hålla sig i form men att målet ska vara att må bra, inte att man ska komma i storlek 36 innan sommaren. Att det är ok att tycka det är kul med smink och kläder men att inte ens personliga lycka står och faller med hur man ser ut. Att bilder på fotomodeller och skådespelare är retuscherade, att inte ens Jennifer Aniston ser ut som Jennifer Aniston i verkligheten och att ett nej är ett nej och att livet går vidare även om man inte är omtyckt av alla.

Jag läste Vecko-Revyn när jag var yngre och jag är helt säker på att livet för mig och många, många andra unga tjejer sett annorlunda ut om VR tagit sin lilla del av ansvaret att öka tjejers självförtroende och minska orättvisorna som råder i samhället mellan män och kvinnor.

Av Kajsa Kallio 01 mar 2002 09:03