Sheep lover

Infödingen, vi kan kalla honom Lee, är en halvmeter hög, lika bred och kolsvart. På sin treårsdag så får han ett litet, litet ulligt lamm. Det är kritvitt och svarar med ett käckt "bäää" när han pratar med det. Han döper det till det finaste namnet han vet, Betsy. Lee har med sig Betsy nästan överallt dit han går, hon följer glatt efter.

Åren gick och Lee växte upp och blev en stor ståtlig karl, Betsy växte likaså och blev ett likaledes ståtligt får men slutade aldrig att följa efter honom. De låg ofta på gräset, Betsy låg med huvudet i Lees knä och han kliade henne under hakan. Men en dag hände det som de bägge visste skulle ske. Lee blir tvungen att fly landet, hans familjs förflutna hann till slut ikapp honom. Den natten sov Lee ute i ladugården hopkurad i Betsys luddiga päls som var dyngsur av hans tårar.

När allt redan var bestämt så gick det fort. Två dagar senare stod han på ny och okänd mark, Arlanda flygplats. När han satt på flygbussen, på väg till sitt nya hem i Hagsätra, var Betsy allt han kunde tänka på. Han undrade hur hon hade det, om hon saknade honom och om hon mådde bra. Åren gick även i det nya landet, han träffade nya vänner, däribland jag, men han kunde aldrig sluta tänka på henne. Han ville inte sluta tänka på henne. Han berättade ofta historien om Betsy för de som ville höra. Ibland så brast hans röst och han kunde inte avsluta berättelsen, så alla vi vänner förstod hur mycket hon hade betytt för honom.

Så vitt vi vet så går hon fortfarande och betar på det stora, gröna fältet i den lilla byn på Nya Zeeland och vi är säkra på att även hon tänker på Lee ibland. Det säger vi till honom ofta, när han verkar lite nere, för vi vet ju vad han tänker på. Det är sånt man har vänner till och det var det som var min sensmoral med den här historien. Ta hand om dina vänner medan du kan, man vet aldrig hur länge det varar.

Av Jonas Nilsson 26 feb 2002 09:36