Det perfekta k******s kyrka

Det som följer här är en historia som kom till mig en kväll när jag försökte somna. Den busade runt i skallen och gjorde det omöjligt för mig att knoppa in. Skrönan framkallade bilder och när den så småningom växt till sig bestämde den sig för att inte försvinna förrän den kommit på pränt. Så jag hade inget val. Gick upp, satte mig framför datorn. Började hacka.

Fast egentligen, när jag tänker efter, så skulle det här varit en film. En rolig halvtimme på TV2. En lågmäld komedi. Novellfilm kunde den kallas. Skådespelerskorna skulle givetvis visa tuttarna, skådespelarna snoppen. Och detta skulle klart framgå i trailern. Borgar för många tittare! Regissören skulle vara en talangfull ung man/kvinna som gjorde detta som examensarbete på någon väl ansedd filmskola. Helst dansk skola och svensk regissör. Fin kombination! Introt skulle vara en flygbild över ett villakvarter. Sakta zoomas huvudpersonen in där han står och klipper sin häck. Han ser nöjd ut. Musiken vi hör är Grant Lee Buffalo med "Its the life":

"If the life you have created
Has buried you in luxury outdated
And you ask: What is the purpose?"

I rollerna skulle vi se:

Göran - Reine Brynolfsson
Joe - Stefan Sundström
Mia - ung okänd skådespelerska som här får sitt genombrott
Mona - Nina Gunke
Barnen - Barn på något sätt släkt med producenten

Det är upp till regissören och manusförfattaren att lösa de filmtekniska detaljerna, jag har "bara" skrivit underlaget. Men på något sätt känns det som en berättarröst behövs, huvudpersonens. Och så en massa bra musik, närbilder, smaskiga kameraåkningar...

Så här fortsätter det.

Varje år bör man klippa sin Liguster. Häckar ska klippas. Det är därför man har dem. Inte för att de förhindrar insyn, skyddar mot vind eller är vackra, utan just för att de ska klippas. Det var detta jag gjorde nu. Stod och klippte häck. Min elektriska häcksax brummade hemtrevligt och grenar föll till marken. Det blev ganska bra. Tillräckligt raka linjer och lagom mycket spill. Jag mådde fint. Sommaren hade precis börjat och min semester likaså. Frun och barnen var på stormarknaden och trängdes med konsumenter. Och jag fick vara ifred med min häck. Barnen på gatan cyklade omkring i färgglada kortbyxor och lekte Hjalle och Heavy, Batman, Saltkråkan, Scooby Doo, Robinson och andra sagor som TV försett dem med. Till och med solen sken. Över hela villaområdet hade molnen formats till bokstäver som tillsammans bildade ordet: "Sommaridyll". Små lätta puffmoln. Moln som finns men inte märks. Trevliga moln. Sådana man vill bjuda på kaffe.

Då händer något. Idyllen dör. Motorvrålet skär som en blank skalpell genom friden. En Harley. Ett stålmonster som glömt ljuddämparen hemma. I stilla mak rullar den nedför vår trygga gata, meter för meter. Ombord sitter två märkliga figurer. En tunn blek kvinna, eller kvinna förresten, hon ser inte ut att vara mer än sjutton. Kolsvart hår och kritvitt ansikte instoppat i en gammal blå Nolan-hjälm. Lång fladdrande batikmönstrad omlottkjol, orange bikini-bh, svarta solglasögon och bruna remsandaler. Och det är hon som kör! En tonårshäxa med en massa hästkrafter mellan benen. Som en ung Cher, the days before the tattoos. Bakom henne sitter en man som ser ut att vara 30 år äldre, fransiga jeans, V-jeans. V-jeans!!! På överkroppen en fransig indianväst i brun mocka. Solglasögon på honom också förstås, Wayfarermodell, svarta. Långt lockigt, tovigt, ljusbrunt hår som ser ut att längta efter schampoo. "Han kommer nog direkt från Woodstock", tänker jag. "Han sov över hos goda hippievänner i trettio år, och nu kommer han hem till Sverige igen bringing his lovechild". Jag ler litet och gläds åt att det fortfarande finns sådana här människor kvar, de är inte utrotade. Trots allemansfonder, EU, IT-revolution, Bingolotto, pensionsförsäkringar, kontokort, mobiltelefoner, mikrovågsugnar, glassmaskiner, Göran Persson, Ace of Base, Micke Bindefeldt, etcetera etcetera, så finns de kvar! Hippisarna! Det finns fortfarande hippies! "All you need is love" ...and after AIDS: "All you need is gloves". Jag bestämmer mig för att detta är ett gott tecken. Överlevnad brukar vara det.

Nu får de syn på mig. Hippien skriker något till flickan och hon tar sikte på mig. Oj, vad nu, vad vill de mig? De kör upp på min infart, stannar vidundret och dödar motorn.
"Frid människa!", säger hippien till mig.
"Frid tillbaka.", svarar jag med ett leende. "Mäktig maskin."
"Det är människan som är mäktig, människan skapade denna maskin, människan fick en gåva av gud, gåvan att skapa själv, och de skapar, de skapar! Och förstör." Jesus, gubben är antingen galen eller stenad, eller bådadera. Han sträcker fram en smutsig hand. Jag tar den.
"Joe, kalla mig Joe. Jag är ute och missionerar. Du är utvald. Vi såg dig här och jag sa till Mia: Där är vår man, jag känner det. Du är välkommen i vår kyrka, Det Perfekta Knullets Kyrka, var helgad!"

Sen tog det slut. I mitt huvud. Det stannade. Historien blev aldrig färdig. Jag vet fortfarande inte om den betyder någonting. Betydde den någonting alls för dig? Vet du fortsättningen vill jag gärna veta. Är lite nyfiken på hur det går. Man kunde kört den som en stafett-historia. Jag har börjat. Du fortsätter med andra delen. En tredje tar över efter den. Och så vidare. Fast förresten, det är säkert bara en dröm. Att JAG skulle starta en stafett-historia på Sourze. Vem tror jag att jag är egentligen? Är ju inte ens Sourze-profil.

Av Mikael Vestlin 22 feb 2002 09:27