Ändalykten på en älgtjur

"Men sluta då"
Omtöcknat hörde jag hur gnälligt det lät. Som en kinkig unge när kompisen försöker låna bara en av dom tiotusen legobitarna. Dessvärre var det ingen kinkig unge, utan en lätt ärrad tant som med blotta orden försökte stänga av den gigantiska wattlampa som i vardagligt tal kallas för sol.

Hon trängde in mellan persiennerna och hur jag än vände och vred unkom jag henne inte. Men nog är det väl ändå förbannat, hann jag tillägga innan jag insåg. Att solen sken. Solen sken! Förvandlingen från nerbäddad sängpotatis till yster vårviol gick på ett grisblink. Täcket vräktes av, fötterna stacks in i fårskinnstofflor och gardinen drogs åt sidan. Jag hade faktiskt inte drömt. Snön var täckt med vårens diamanter som sköts in i mina små pupiller. Bam bam bam!

Halvt blind hastade jag ut i köket, slet upp fodralet som låg på bänken och gled in i mina round metal. Den nu seende blicken hittade termometern som visade på tre minusgrader. Nästan för bra för att vara sant. Välsignat sände jag ett par tysta pussar till Smhi som än en gång lyckats missbedömma väderprognosen. Inte ett moln, än mindre en snöflinga i sikte.

Vägen till ytterdörren var fri från mötande trafik sambon lekte fortfarande traktor i sovrummet och jag steg ut på brotrappen. Den röda pantern glänste. Underbart vacker maskin. Jag kunde riktigt känna hur handtagen skrek efter mina gasartummar och tillmötesgående som jag är skyndade jag in, hoppade i skoterkläderna, drog på mig hjälmen och landade på den mjuka sitsen.

En kvart senare låg vi tätt i snön. Panterns matta var i total symbios med det nysladdade skoterspåret. Lätt, lätt lade vi kilometer efter kilometer bakom oss. Solen stekte mot min svartklädda rygg och mina tummar lekte med gasreglagen. Ett med naturen, släng dig i väggen Arne Weise! Varför Arne Weise fick mig att nynna låter jag vara osagt, men utan att jag egentligen tänkte på det så lät det. Först ett litet hummande som övergick till den melodi som jag hela veckan försökt att textsätta till revyn. Revyn som snart skulle vara färdigskriven och allt som fattades från min penna var fyra verser till denna jädra melodi. Refrängen var sedan dagar klar, satt som gjuten.

Och kanske var det solens strålar som väckte den till liv, för helt plötsligt satt den där. Min kropp manövrerade vant skotern, min blick såg inåt men följde ändå leden medans min hjärna snickrade för fullt. Som en smäck! Jag skrattade högt åt min egen genialitet hybris, hahaha och rabblade verserna om och om igen. Försöket till memorering gick bra och när jag sjungit den för femte gången vände jag blicken utåt igen.

Men var i helvete hade jag hamnat? Mitt i en snårskog jag aldrig sett förut. Stickspåret hade på något förunderligt vis tagit av åt sidan, medan jag och pantern glatt fortsatt vidare. Vidare till ingenmansland. Eller var det kanske Twilight zone? Krumma granar trängdes med lika knarriga tallar. Snösjoken hängde tunga och jag kunde nästan se spåren av oknytt i snön. Efter ett par tveksamma kilometrar insåg jag att jag var vilse i pannkakan. Totalt. Det enda jag kunde göra var att försöka hitta en vändplats och gasa tillbaka.

Efter en blick ner på bensinmätaren blev goda råd väldigt dyra. Den vajade farligt nära botten. Ingen tid att förlora tänkte jag och bestämde mig för en manöver. Första bästa lucka mellan träden. Där skulle jag gira in, gasa utav bara fasen, göra en tight sväng och lika snabbt vara ute på spåret igen. Innan jag tänkt färdigt meningen uppenbarade sig den perfekta trädluckan. Som en jockey reste jag mig halvvägs, tog sats och vek av. Den djupa snön drog genast ner hastigheten och jag tryckte på. Ingen bra ide att köra fast. Pantern klagade, krängde, vobblade men höll sig ändå på rätt köl. Jag blickade in mig på en knubbig tall, höll tyngdvikten på rätt sida och såg hur jag smidigt gled runt den. Jag tittade lättat upp och såg.

Rätt in i brunögat på en älgtjur. Fridfullt stod han i vårsolen och mumsade förnöjsamt på ett gren. När han hörde mig komma vände han bak huvudet och den kronan hade framkallat kalsongskott hos vilken jägare som helst. Effekten han hade på mig höll sig också i dom nedre regionerna, men jag blev nödig. Skitnödig när jag såg hur avståndet till hans stora bakdel krympte med förfärande hastighet. Jag släppte genast gasen och nöp i bromsen allt vad tummarna höll. Plupp lät det när skotern dök ner i snön och stannade.

Utan att andas stod jag kvar, som en förvuxen jockey i michelindräkt. Hannen stirrade på mig och när jag såg hur näsborrarna började vibrera kom en plötsligt längtan efter mamma över mig. Hans hovar arbetade sig upp ur snön och när jag insåg att hans stora kropp började vända på sig blev det fart. Mina stela fötter fick nytt liv och jag svingade mig av pantern. Redo att löpa som en hind genom snötäcket. Redo ja, men det fanns inte en chans. Som en elefant sjönk jag ner till det skrev som förvånansvärt nog fortfarande var torrt och mina försök till rörelse var lönlösa. Det var inte hans. Han bruschlade sig genom täcket och när han började sin marsch mot mig tittade jag upp mot himlen. Som för att förbereda Gud; Du, jag är på väg nu, bara så du vet.

Om han hörde eller inte, kan jag än idag inte svara på. Men någon hördes. Ett ståndskall som helt oförmodat ekade genom nejden. Älgen frös fast, mindre än meter ifrån mig och när skallet inte tonade ut - utan istället ökade - fann han det lika bra att slå till reträtt. Han halvsprang förbi mig på högra sidan och jag kunde känna hans andedräkt som immade igen mitt visir. Det visir som på insidan droppade av svett.

Just som mitt hjärta hittat en någorlunda jämn rytm visade sig så messias. I form av gubben Nilsson och hans hund. Helt apropå det vackra vädret hade dom små änglarna bestämt sig för att ta en långpromenad. Dom hade precis varit på väg att vända om hemåt när stövaren fått korn. Korn på en rasade grann älg. Och jag kunde bekräfta att han både varit rasande och grann. Med enade krafter fick vi upp skotern på leden och efter en ärligt härlig varm kram vände jag om mot civilisationen.

Sambon drog fortfarande o-oljade traktorsnarkningar när jag smög in i huset. Overallen hängdes in i garderoben, brillorna åkte in i fodralet och lagom till att fårskinnstofflorna åkt på igen vaknade han. Yrvaket kom han ut i köket och tittade på mig. "Var har du varit?" undrade han. "Ute och åkt en sväng, kolla vädret" svarade jag. Han tittade ut genom fönstret och leendet spred sig över hans sömndruckna ansikte. "Vill du inte ta en sväng till?" Jag behövde ingen betänketid när jag svarade. "Nej jag är ganska nöjd för idag, men ta en tur du, så börjar jag förbereda middagen. Det kommer att ta lite tid, det blir nämligen älgstek idag".

Av Lena Vikberg 22 feb 2002 09:14