Lloyd Cole naken

Jag har sett Lloyd Cole Live tidigare och slagits av hans fenomenala förmåga att snida ut fantastisk stycket ur sin ordrika verktygslåda och enkla gitarr. Flera av hans skivor är mästerverk som ofta plockas fram när livet når sina små dalgångar.

När han nu stod på scen igen i Stockholm slås jag av hur naket han framträder, helt utan skyddande band eller roadis smyger Cole in på scenen med nysnaggat hår, handduk, vatten och ett glas whiskey, som han sippar ur under hela spelningen.

"I know you thought I was an roadie", säger han lite blygt till oss - och vi skrattar lika blygt tillbaka, eftersom det han säger är dagens första sanning.

Även om det är söndagkväll och vi i publiken är en smula trötta efter en hel helg och allt arbete som väntar morgonen efter, så slås jag av den enormt lågmälda framtoningen. Här finns inget av en rockartists divalater. Här finns bara en medelåldersman, med en gudagåva och hans två gitarrer.

Inga trummor, ingen bas, inget piano, inga doatjejer, bara Lloyds vackra sånger och gitarrspel.

"Who do you prefer. George Michael, eller Samuel Beckett?
Well, Im the Beckett-kind-of-man."

Lloyd har kommit så långt i livet att hans cyniska inställning till livet till och med får honom att se igenom allt i hans egen värld. Och han tar konsekvenserna av det. Fullt ut.

"Your very kind", säger han när vi applåderar efter varje låt. Men när en lika medelålders man i publiken börjar klappa händerna i otakt, börjar Cole spela så tyst med gitarren att klappen ekar över hela Berns - och mannen inser till sist misstaget och tystnar.

"Im not much of a community singer", säger Cole lite ursäktande när han enda gången ber oss sjunga med i en refreäng.

För er som inte kännner till Coles musik vill jag bara nämna att han komponerar melankoliska låtar om olycklig kärlek och andra problem livet får oss att smaka.

"I only write about midlife crises. This next song I wrote when...I was 26."

Det slår mig att det måste kräva en hel del mod, efter alla tidiga framgångar, att inte ge upp. Utan att inse att ens musik tilltalar ett fåtal lika melankoliska nordbor och tydligen fransmän, men inte så många fler.

Men att istället för att ge upp. Sluta spela, så skriver Cole vidare. Bara ännu vackrare och mer insiktsfullt om livets baksidor. Med blott en gitarr som stöd.

Få konserter har givit så mycket funderingar efteråt som just denna. En man, hans gitarr och olyckliga sånger tränger rakt ut i Stockholmsmörkret, och in i mitt hjärta.

Lloyd Cole är inte rädd för att visa sig naken. Med all sin rädsla, ångest och melankoli. Det borde fler av oss våga.

Först då blir en konsert ett möte mellan människor. Tack för det Lloyd.

Av Thomas Eriksson 21 feb 2002 12:35