Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Vega-lasagne, med korv i

När jag var liten var jag tidningsredaktör

När jag var liten var jag tidningsredaktör. Jag och en kompis ville få folk, det vill säga grannarna i kvarteret, att förstå att de måste göra något åt miljöförstöringen. De borde sluta åka bil till kiosken, slänga tuggummi i rännstenen, eller för all del skövla regnskogen. Jag och min kompis skrev olika texter, intervjuade kompisar, ritade bilder, gjorde illustrationer och klippte papper. Det blev en tidning som hette "Rädda Vår Värld". Den hade en upplaga på cirka 12 exemplar, och gavs ut 2 gånger.

Mäkta stolt var jag när granne efter granne grävde fram mynt ur fickorna och köpte tidningen. Vi sålde slut på bara någon timme. Det var vårt sätt att försöka påverka och förändra, i en fråga som vi tyckte var viktig.
Miljöfrågor har alltid varit viktiga för mig. Jag var ett av de barn som kunde skälla ut min mamma totalt för att hon slängde kapsyler i soppåsen, eller använde klorin för att ta bort fläckar på mina kläder. Det fanns ingen nåd och ingen mellanväg.

Min faster gick bort för en tid sedan. Vi hade ingen nära relation, men hon var ändå en person jag såg upp till mycket. Hon var aktiv inom miljöpartiet och arbetade med miljö- och skärgårdsfrågor. Jag undrade ibland om hon levde som hon lärde. Och faktum är att jag verkligen tror att hon försökte och kom långt.

Tidningen "Vår Värld" lades ner på grund av nyhetstorka och bristande resurser. Men tankarna malde på i mitt huvud. Ändå var det inte förrän det var dags att rösta för första gången som jag på mitt eget sätt gjorde tydligt för världen att jag minsann brydde mig om miljön. Jag röstade på Miljöpartiet, inte för att jag extremt gillade deras partiprogram, utan av den enkla anledningen att jag ville att min faster och de andra skulle ha något att säga till om, och det i Riksdagen.

På gymnasiet läste jag ett internationellt samhällsvetenskapligt program. Det var nog det häftigaste man kunde göra, tyckte jag. Det inte bara lät bra, utan var också ett program som det satsades mycket resurser på. Och så fick jag tala engelska på varje lektion. Vi hade ett ämne som hette "Den Globala Världsordningen", eller "The Global World Order" som vi kallade det. Vår lärare i ämnet hade jobbat som volontär i Latinamerika och kunde mycket om utvecklingsländer, skuldavskrivningar, handelsavtal och annat. Jag sög åt mig som en svamp av hans berättelser om fattiga barn och biståndsarbete. Och faktum är att jag för en tid sedan sökte som volontär själv, men kom inte med. Möjligheten finns ju kvar, som det heter, och det kanske var lika bra att jag fick tid att samla lite mer skinn på näsan innan jag åker iväg. Vad är det för uttryck egentligen? Antingen har man väl skinn, eller så är man skinnflådd. Finns det egentligen något mellanting?

Snart är det dags för mig att rösta, för andra gången i mitt liv. Och det har aldrig tidigare varit så svårt för mig att välja! Med tanke på att jag röstat en hel gång tidigare säger det ändå något, eller?. Sist hade jag varken ork eller tillräcklig kunskap, enligt mig själv, att sätta mig in i alla partiers partiprogram. Den här gången kommer jag utgå från de frågor jag tycker är viktigast, det vill säga demokrati, sysselsättning, globalisering och miljö, och så kommer jag försöka utröna hur de olika partierna ställer sig i dessa frågor. Sedan kommer jag att bestämma mig. Men det kanske är så man gör? Jag tror i alla fall inte att jag är ensam om att göra så. Och förresten struntar jag i vilket, för det är ju jag som ska rösta och ingen annan. Men jag kan tänka mig att många äldre röstar på ett annat sätt. De röstar efter ideologi eller av lojalitet mot ett visst parti. Det är ju fint.

Men vi som är yngre är inte lika trofasta, det vet vi. Vi är rent av hänsynslöst illojala ibland, - or so they say.

Ja, i alla fall, så blev jag vegetarian för ungefär ett år sedan.

Jag vaknade upp en dag i min studentlya och så var jag bara vegetarian. Åtminstone själsligt. Korvstroganoffen till lunchen den dagen växte i munnen och skinkan på tentabaguetten åkte direkt i papperskorgen. Omställningen var inte särskilt svår. Har man ätit kött i genomsnitt två gånger i veckan tidigare, så är det inte så svårt att sluta helt.

Men jag är ju ingen riktig vegetarian. Det ska medges att jag äter kyckling ibland, och fisk likaså. Så jag borde inte ha rätt att kalla mig vegetarian. Det händer att jag säger "halv-vegetarian", eller "jag äter inte kött" istället. Men på något sätt kommer man ändå inte undan diskussionen.

Det är lustigt hur många det är som verkligen vill diskutera och debattera det här med vegetarianism. För mig handlar det om ett personligt val och jag dömer inte någon som äter kött. När jag nu väljer bort köttet från tallriken så känner jag för egen del att jag gör något bra. Och visst, jag tror att om fler gjorde det, så skulle jordens resurser räcka till fler människor. Vi skulle inte behöva skövla regnskog för att få betesmark till djur som vi föder upp bara för att få äta, och så vidare. Sedan behöver jag väl inte säga att jag avskyr hur djur behandlas i slakterier och annat. Dessutom mår jag bra fysiskt av att avstå kött.

"Men varför äter du kyckling och fisk då?", undrar många.
Jag vet inte!!! Det går ju inte ihop. Uppfödda kycklingar har det också svårt. Fiskar likaså. Och så håller det på. Jag får dåligt samvete och de som så gärna debatterar med mig har hittat något att hacka på. Med rätta, tänker jag oftast.

Ibland tänker jag annorlunda. Ibland tänker jag att jag i alla fall har närmat mig mina ideal. Men jag har inte tagit steget fullt ut, jag slarvar fortfarande med sopsorteringen ibland, jag äter kyckling och fisk, och det har hänt att jag använt aceton för att ta bort nagellack. Man kan alltid göra mer.

Häromdagen beställde jag en vegetarisk lasagne till lunch. Den stod under "Dagens gröna" och lät god. Jag var hungrig och började snabbt äta min rykande varma lasagne. När jag ätit hälften stötte min gaffel emot någonting misstänkt. En rund stor klump med vita prickar i. Något äcklad, inser jag att det är en korvbit. I min gröna lasagne.
Eftersom jag inte är bra på att klaga, jag är alldeles för snäll när det gäller sådant, så nöjde jag mig med en ursäkt och en ersättningssallad från buffén. Jag gick hem och funderade på om det är det är det som kallas att gå mellanvägen? En korvbit i lasagnen gör ju ingen hel gris. En kapsyl i soppåsen skapar inget dåligt grundvatten.
Men det är bara det att jag vill inte dricka det där förorenade grundvattnet när det nått till min kran. Jag unnar ingen annan det heller. Och framför allt vill jag inte äta grön lasagne med korv i! Det var nog bratwurst till och med.

Ja, i alla fall, så träffade jag min pappa igår.

Han jobbar på bank. Vi ses inte så ofta, och när vi gör det så blir det ganska så opersonligt. Så vi kom in på banksamarbeten och Internetbetalningar. Har man inte mycket annat att tala om, så kan ju det vara lika intressant som något. Och på tal om pappa och pengar, så har jag för en tid sedan verkligen kommit fram till att jag vill att Sverige börjar handla med euro. Tänk att vi står där nu och velar, medan de andra är Europa och vi bara är pa.
Det låter trivialt, men jag tror att det är ännu ett exempel på någon slags medelväg som barkar åt fel håll. Vi är väl med i EU och andra tidigare samarbeten för att vi vill vara med och påverka Europas framtid. Vi vill kunna samarbeta för att skapa ett fredligare och trevligare Europa att leva i. Vi kan kämpa mot miljöproblem och krigshärdar på ett bättre sätt tillsammans i EU. Euron är en fullkomligt naturlig följd av handelssamarbete och öppenhet i Europa. Vem vill fega och bara vara med på ett hörn? Då blir ju Sverige korven i den gröna lasagnen!