Japan. Japan för helvete!

Vi har torskat. Vi har torskat fett. Vi har torskat på det mest förnedrande sätt jag hittills upplevt. Mitt skidhjärta blöder gigantiska droppar som sakta trillar ner i den maggrop som inte för så länge sen var en knut av spänd förväntan. Nu är den tommare än vad en handelsanställd kiosktants plånbok är i slutet av månaden.

Vi klarade inte ens en topp-tio på längdstafetten, utan åkte in dryga fem minuter efter segrande Norge, distanserade av inte bara USA och Tjeckien utan även av Japan. Japan! JAMEN HALLÅ! Vi torskar mot ett japanskt lag där jag inte ens hört talas om hälften av åkarna. Visserligen utan en snuvig Elof, men det spelar ingen roll. Vi ska INTE bli överkörda av japsare i längd, i helsicke heller! Nesan tar sig gigantiska mått när det står klart att vi även är efter Finland. Ett Finland som har alla starka namn utom Räpo dopingavstängda.

Ett OS är alltid ett OS och hur mycket man än försöker skruva ner sina förväntningar så skruvas dom upp lika snabbt igen. Suveräna Magda som slår alla... i världscupen. Suveräne Elof som slår alla... i världscupen. Suveräna Anja som slår alla... i världscupen. Pressen hyllar, skriver upp och bygger förväntningar som jag smittas av. Likt ett gammalt snorpapper kletar det sig fast och jag kan inte hejda mig. Kan inte låta bli att tro, hoppas och förutspå. Det spelar liksom ingen roll att det gick dåligt i Nagano, det är för länge sedan glömt och just detta OS kommer det att lossna. Just detta OS.

Nu sitter jag då här, en dryg vecka efter invigningen och försöker förstå hur jag i förväg kunde drömma så konstigt. Magda skulle ju äntligen få det guld hon så väl är värd. Elof skulle bli OS skidkung med en nästan makalös triumf. Pillan skulle få avsluta sin karriär med den efterlängtade medaljen i Super-G. Curlingdamerna skulle äntligen visa varför dom är fyrfaldiga världsmästare. Fredde Nyberg skulle äntligen få ta sin första stora mästerskapsmedalj. Halfpipe skulle få det stora genombrottet med Sterners framfart.

Ja nu så sitter jag då här och känner mig nerslagen. Får jag ett slag till hamnar jag förmodligen i Kina. Undrar just om dom har ett skidlandslag? Fast vi skulle nog slå dom i alla fall, eller? Min sambo däremot hoppar och sjunger runt tv:n. Janica Kostelic har ensamen placerat Kroatien före Sverige i medaljligan. Med ett guld och ett silver har denna tjugoåring förpassat oss ner till bottenskrapet av listan. Och då har hon sin bästa gren - slalomen - kvar. För en sekund gläds jag åt detta unga lands första olympiska vinterguld, men sekunden efter ser jag målgången i stafetten igen, där Sverige föregås av Japan. Japan!

Så snälla Tre kronor. Snälla lag Peja. Snälla Anja och snälla snälla Elof, torka mina tårar och sprid lite guldglans över mig. Jag behöver det. Jag och alla dom andra törstande fånarna i det land som torskade mot Japan. Japan!

Av Lena Vikberg 18 feb 2002 09:07