Shame on you, Percy

Frustrationen irriterar mig som ett ilsket rött, plommonstort myggbett, men som vanligt orkar jag inte agera, bara reagera så istället för att lägga grunden till en kommunpolitiskt plattform där "omfördelning av resurser" står högst upp på dagordningen så skriver jag lite istället.

900 miljoner. Niohundra miljoner. Fattar ni hur mycket det är? Jag gör det knappt. Redan förra veckan pratade jag och T om hur fruktansvärt orättvist det är att de rika bara blir rikare och de fattigare, just det, fattigare. "Eftersom det finns ett existensminimum så borde det också finnas ett existensmaximum" konstaterade T. Givetvis, självklart, varför har jag inte tänkt på det? Jag föreslog 30 miljoner per år men T var på ett generöst humör och drämde till med femtio.

Kan te sig som en svindlande summa, men jag misstänker att tillräckligt många tjänar betydligt mer, vilket innebär att en omfördelning av alla inkomster över femtio miljoner skulle minska de enorma klyftor som finns mellan rikrika och snorfattiga. De klyftor thats increasing by the minute. Man kunde ju börja med att höja gränsen för existensminimum. Till exempel. Sen kunde man ju låta bli att avskeda folk i tusental. 900 miljoner hade räckt till löner åt några stycken i några år.

Min poäng är att ingen, inte ens Wonder-Percy är värd en pension på niohundra mille. För även om man lever ett liv som vore det ett medelstort företag med allt vad det innebär av tjänstefolk, fastigheter, bilar, nya kläder två gånger om dagen, resor, egna flygplan, barn som går i privatskolor i alpländer och femtontusen andra utgifter så måste det gå att leva ett drägligt liv om man tjänar 50 miljoner om året.

Hur tänker folk som delar ut pengar på detta sättet? Hur tänker folk som tar emot dem? Man kan inte mer än bo, sova och äta. Man kan inte mer än leva. Man kan inte fatta hur somliga människor tänker. Jag förstår inte. Niohundra miljoner. 900 000 000.

Percy, Percy, Percy - hur tänkte du? Förklara för mig.

Av Kajsa Kallio 15 feb 2002 17:08