Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Från Gladiatorer till Gladahoror

-> DOMEDAG OCH SVARTSYN <-

Det är TV. Det är Gladiatorerna.

Musiken pumpar i gång.

Sen kommer Gunde och Agneta.

Sen presenteras det någon utmanare. Utmanaren är ofta en mänsklig snäll person som tränar och tävlar så ögonen hänger som råttpittar ur hålorna men som ändå verkar så där praktsvenskt genomhygglig.

Sen kommer Gladiatorerna. Man får inte reda på något om dom, vad dom heter, var dom kommer ifrån. Dom får ha integritet.

Sen springer Gladiotorerna in på rad till tung musik och pöbelns rop på kamp.

Sen radar dom upp sig på linje i en lagom muskelexponerande position och med kläder som påminner om 70-talets seriefigurshjältar. Sen ropas namnen "Hero, Atlas..." och så vidare till kamerans panorerande och då blir liknelsen total.

Sen kommer rösten som beskriver Gladiatorerna.
Den låter ungefär likadant för alla gladiatorer. Ett digitalt förvrängt mullrande svammel.

Ungefär så här låter rösten:

"XXX är stark/stor/svår att besegra. XXX är rättvis/Snäll/sportig men och/eller Tuff/snabb/farlig.
Men du får inte komma för nära/reta/trixa för då smäller det minsann/blir XXX ännu farligare/ blir XXX ännu tuffare."

Rösten låter alltså som en sexårig pojke som högt och för sig själv beskriver sin senaste krigsleksak.

Sen är jag nära att byta kanal av rent illamående.

Men nu skall leken börja. För nu skall det kämpas. Det skall presteras. Gunde skriker "kööööör" som om han fortfarande lotsade deltagare till instängda tortyrceller i "Fångarna på fortet". Sen börjar deltagarna och Gladiatorerna slåss, springas, dingla och hoppa till pöbelns förtjusning genom olika moment och till den minsann hårdaste innemusiken som finns. Sen slutar gladiatorerna. Svetten torkas från mattan.

Sen skall man köpa massa tillbehör och kanske bli som dom.

Det är TV. Det är senare på kvällen. Big Baren:

Det är porr. Det är våld. Det är förnedring. Det är förräderi. Det är eviga barn valda med cynisk beräkning att bråka, att skapa intriger. Att befordra låga drifter till livsprinciper för att överleva i en tävling.

Hur snabbt går denna degenerering egentligen? Innan året slog jag vad med en kamrat att snart kommer vara fullbordade samlag och att porrfilmen kommer växa ihop med dokusåpan. Han antog vadet och sade att jag var cynisk.

En sådan lanserades i januari i Australien. Eller 20 dagar in på det nya året för att vara exakt. I denna serie skall glada och muntra prostituerade tjäna storkovan på att knulla hejvilt med torskar. Allt Live. 24-7. Förbrukade kondomer på kameralinsen. Sklatch!

Vad är det här för problem då? Jo jag tror det handlar om flera faktorer som går lite av hand i hand. Uppmärksamhetsbehov, försämrad integritet samt den farligaste av mänskliga krafter: Presterandet.

Detta bottnar i det dåliga egenvärdet. Alltså, du känner inte tror att du inte duger och måste prestera. Det må vara jobb, i en relation eller i en större folkmassa. Det yttrar sig lite olika. Det må låta flummigt men det dåliga egenvärdet eller dåliga självkänsla som många bär på livnär den tilltagande personfixeringen och auktoritära idolkulten. Det är för lätt att måla Sam på väggen och skylla på import av amerikansk kultur men det landet var bara mycket mer progressiva och långt skridna i sin morala degenerering. Det sitter hos oss. Fritt att bejaka eller utvecklas ifrån.

De flesta mediekritiker fastnar någonstans i den symbiotiska ekvationen där mediakonsumenterna skyller på massmedia och massmedia säger att de ger folket vad dom vill ha eller skildrar verkligheten som den är. Men att verkligheten i en dokusåpa inte är som den verkar begriper nog de flesta.

Detta fenomen är emellertid ingenting som går att återfinna mellan de - till synes - helt oförenliga fenomenen
glada horor och gladiatorer.

Men det är värre än så.

Exploateringen och fokuseringen på människor som näst intill villkorslöst lämnar sig ute för allas betraktande återfinns här på Sourze och då menar jag våningen ovan Kvarnen.

I Sourze böcker återfinns denna fokus och en redaktionell aptit på "jag, jag, jag"-skrivandet. Märk väl att jag gör skillnad på rena subjektiva betraktelser och utelämnanden. Min kollega Priftis är en utmärkt skribent med goda artiklar i portföljen men det var inte förrän han - lite motvilligt - skrev att han förmodligen skulle bli flintis som han kom med i en bok. Martin Källström är en utmärkt politisk skribent men det Belinda rekommenderade från ledarsidan och som kom med i Sourze #2 var "Sista helgen med pappa". En tämligen självutlämnande berättelse. Själv rev jag ned applåder när jag beskrev att jag lidit av alkoholism och depression i "Ätstörningar" och skall tydligen, äntligen få komma med i nästa bok. När Maria Ekenberg publicerade texten "En importnegers berättelser" så berömmer Linda Belanner den i e-post. Hon säger att den är modig och har "fin ton", något mer kan hon inte specificera över varför den är bra. Den är bra och kommer nu också med i nästa bok men frågan om inte det utlämnandet - utöver Ekenbergs skickliga berättarkonst - var det som bidrog till publicering.

Det är inget fel att lämna ut sig själv men jag vägrar att tro att det inte sker till något pris eller bieffekt. Jag tror att lagom mycket integritet inte behöver bottna i en rädsla som är abnorm utan att det är ett tecken på att du vill ta hand om dig själv.

Jag kan radda upp mer sourze-exempel om ni vill men jag är inte ute efter att såga Sourze. Vi är en del av samhället och påverkas därav. Men med den "anti-integritetstrend" som genomsyrar hela samhället, med den moralkollaps och de tilltagande låga drifterna i åtanke så undrar jag:

- När får vi alla som 1984 kameror hemma?

- När är det så att Gladiatorerna blir som Paul Van Der Någontings actionfilm från 80-talet: Running Man. Alltså gladiatorer mot dömda förbrytare på liv och död. Du må skratta nu men vad saknas rent tekniskt och juridiskt?

- När är det så att skribenter som Sofie Karlsson som i sin "Mitt sexliv - Min ensak" som har integritet är den som egentligen är modig?

Jag vet inte om jag vågar slå vad längre.

"Förutsättningen för fascism är folkets resignation
och en kollektiv eftergift av dygder, moral och integritet"
/Herbert Tingsten