Rättvisa skipad del två av två

Jag kände hur adrenalinet började pumpa runt i kroppen. Nerverna spändes och andhämtningen ökade.
Han öppnade dörren och vi gick in i en rymlig hall. En antik lampa spred ett bedrägligt mjukt sken. Bertilsson kom ut och mötte oss, från vad jag förmodade var vardagsrummet. Han såg på oss och skakade på huvudet.
- Vilken röra, sade han.
- Är det Mattson?
- Nej det är maken, Mellergren. Han ligger ute i köket.
Köket visade sig ligga parallellt med hallen. När vi passerade genom vardagsrummet såg jag Mattson sitta längst ute på den dyra skinnsoffan. Hennes händer kramade hårt om en näsduk och hon stirrade rakt fram, verkade inte ta någon notis alls om att vi fanns där. Bertilssons partner, den unga Haila, satt bredvid henne och talade lågmält, samtidigt som hon förde anteckningar.

Mellergren låg med magen ner, utsträckt på köksgolvet. Han såg ut som en felvänd Jesus på korset, med ett stort gapande sår i bakhuvudet. Döden måste ha varit omedelbar, för det fanns inget som vittnade om strid. Han bara låg där, som tagen av en alldeles för makaber överraskning. Det stod två grytor på spisen, och han hade ett förkläde knutet om midjan.
Döden som middagsgäst, det var nog inte så han hade tänkt sig kvällen.
Rättstekniska hade hunnit på plats redan innan jag och Jansson kommit. Svedjeberg och hans mannar höll som bäst på att fota liket.

Vi behövde inte säga så mycket. Bredvid Mellergren låg statyetten föreställande Svea rikes lagbok. Den nedre kanten var blodig och jag kunde se en tuss med mörkt hår som kletats fast.
- Rätt tung pjäs det där, sade Jansson.
- Skulle tippa på en 3-4 kilo, svarade Svedjeberg.
- Då behövdes det ingen större kraft för att tillfoga honom ett dödande slag, frågade jag.
- Nej, inte alls, svarade Svedjeberg. Tillräckligt med beslutsamhet och en liten flicka skulle kunnat åsamka denna verkan.
- Hur länge han har legat här, frågade Jansson.
- Högst en timme, han är fortfarande varm och sårkanterna har inte slutit sig.
- Han blev tagen på sängen, eller köksgolvet i det här fallet, det ser ut som han inte haft en susning om vad som väntade honom, sade Jansson.
- Nej, han hade nog inte det, svarade jag.

Vi stod och betraktade scenen en stund. Försökte smälta och intaga det första intrycket. Mellergren hade stått och lagat middag. Någon hade drämt en tung bronspjäs i hans bakhuvud. Det fanns inga tecken på strid. Hade han ens hört? Ingenting tydde på det. Vem ville döda Mellergren, och varför?
Vi gick ut till vardagsrummet. Jag tog fram mitt anteckningsblock och satte mig bredvid Mattson. Hon vände slött blicken mot mig, och jag insåg att hon var inte bara chockad, hon var drogad.
Jag nickade mot Haila och vi gick ut i hallen.
- Vad säger hon?
- Hon påstår att hon kom hem vid halv sex, och att hon kände sig väldigt trött. Hon lade sig på soffan och minns sen inget mer förrän hon vaknade av att brandlarmet gick.
- Hon har tagit något, ser du hennes blick, frågade jag.
- Ja, hon är omtöcknad av mer än bara chocken, svarade Haila.
Jag gick ut och satte mig på skinnfåtöljen som stod mittemot soffan. Mattsons tittade ner, kanske hon skådade blodfläckarna som gjort mönster över hennes grå kjol.
- Jaha, vill du berätta vad du gjorde efter du lämnat mig i matsalen, frågade jag.
Mattson höjde äntligen blicken och tittade frågande på mig.
- Jag åkte direkt hem.
- Var din man hemma?
- Han kom fem minuter efter mig. Jag hade just hängt av mig kappan när han kom hem.
- Sen?
- Jag mådde inte riktigt bra, kände mig trött och tung i huvudet. Nästan som när jag tagit en sömntablett. Jag frågade Olof om han inte kunde laga middag ikväll, och sen lade jag mig på soffan. Jag måste ha somnat, för det nästa jag minns är att brandvarnaren tjöt. Jag gick ut i köket och när jag skulle dra bort pannan som osade, då fick jag se honom.
- Hur länge hade du "sovit" när brandvarnaren larmade?
- Två timmar ungefär, jag vet inte riktigt. Jag gick ut i köket bara och där låg han, på mage, död.
Hon började gråta igen. Det var en märklig syn. Bulldoggen Mattson med en näsduk i handen och tårar som trillade ner för hennes kinder. Jag kände mig illa till mods.
- Hörde du ingenting alls?
- Nej.
- Du sa att du kände det som när du tagit sömnmedel, brukar du använda det ofta?
- Jag har problem med att sova ibland.
Hon sträckte sig efter handväskan som låg på bordet. Hon tog ut en burk och höll den framför sig. Provan stod det, med svarta bokstäver.
- Jag fick det utskrivet av pappa, men jag har inte tagit någon på flera veckor.
- Uhm... Jag vet att det är en svår fråga, men hade din man många ovänner?
- Nej ingen alls vad jag vet. Jag kan inte förstå att han är död, att någon har mördat Olof, jag förstår inte.
Hon stirrade på mig, som om hon skulle hitta något svar i mina ögon.

Jag hittade inget bra svar att ge henne, så jag överlämnade henne i Hailas vård.
När jag kom ut i köket stod Jansson kvar där jag lämnat honom.
Han såg ner på det som en gång varit en vacker, levande Mellergren.
- Kan det vara så illa att det är Mattson, frågade han.
- Jag vet inte, sade jag. Har hon något motiv? Vad jag vet så har hon nog med tillgångar för att ekonomiska spörsmål ska vara uteslutet. Hon påstår att hon sovit på soffan och inte hört ett ljud, förrän brandvarnaren väckte henne.
- Såg du inte hennes kjol, den är indränkt med blod.
- Ja, vi måste hur som helst ta med henne ner till stationen. Det är något som luktar här, jag känner det. Är det hon, måste hon ha något bra motiv, Mattson är inte känd för att hastigt tappa omdömet. Fast hon är kanske kapabel att kallblodigt ta död på någon med ett slag i bakhuvudet, jag vet inte.

Vi hann inte mer än avsluta våra högljudda tankegångar, förrän Svedjeberg kom in i rummet. Hans kinder glödde på det där speciella sättet dom brukade göra när han hittat något viktigt.
- Titta vad jag hittade i Mellergrens portfölj, sade han och höll fram en blå kartong. Och jag förmodar att han inte köpt den för eget bruk!
Jansson visslade till.
- Det var som fan!
Mellergren hade haft ett graviditetstest i portföljen, och det var ingenting som hans fru kunde haft nytta av.
Plötsligt kändes motivfrågan inte så svår att besvara. Mellergren hade rört till det ordentligt för sig. Någon av hans små eskapader hade alltså slutat i oönskad graviditet. Eller var det så att den var önskad? Kanske hade han varit på väg att lämna sin fru? Hur hade Mattson fått veta? Ett anonymt samtal från "en vän", ett brev?
Det fanns inte mycket att tveka över, det vara bara att ta in Mattson.
- Det flyter visst mer passion i dom ådrorna än vi anat, sade jag.
- Ja, det verkar så, men vilket kallblodigt fruntimmer, sade Jansson. Dänga den rakt i bakhuvudet på honom när han står och ska laga deras middag. Sen lägga sig på soffan, ta ett par sömnpiller och hoppas att det räcker som alibi.
- Det måste ha slagit slint för henne, hon är smartare än så, sade jag.
- Tydligen inte, när allt kommer kring, då skulle hon inte lämnat så mycket för oss att ta på. Nej, det måste ha varit i hastigt mod, en impuls. När hon såg graviditetstestet brast det för henne. Stackars människa.
Vi åkte ner till stationen med Mattson i baksätet. Hon sade inte ett ord.

När jag äntligen kom hem var klockan sent gången. Jag tog in fikaväskan och gick in i vardagsrummet. Jag lät lamporna vara släckta och tände istället braskaminen. När den började spraka, gick jag till barskåpet och serverade mig en stor Glenlivet.
Jag satte mig ner i den gamla nersuttna fåtöljen, såg in i lågorna en stund innan jag öppnade fikaväskan.
Brevet låg kvar där jag lämnat det.
Jag tog upp det för att läsa det en sista gång.

"Jag skriver det här för att du ska veta. För att du inte ska leva vidare med alla frågor efteråt. Det är en lika kort som sorglig historia. Jag träffade Olof på en privat fest, för ganska precis två år sedan. Vi satt bredvid varandra och jag som aldrig fallit handlöst, föll som en fura. Ja, vi inledde ett förhållande. Vi sågs två gånger i veckan, alltid hemma hos mig. Han liknade sitt äktenskap vid en öken, och mig som sin oas. Jag vet att du inte känner igen mig, jag känner inte igen mig själv längre.
Jag är gravid.
Olof vet om det, men han har backat. Backat ut från mitt, vårt liv. Han vill att jag ska avbryta, ta abort. Jag kan inte göra det.
Jag kan inte leva vidare utan honom, utan oss. Det är inget drastiskt beslut. Det har mognat fram. Jag vet inte hur många nätter jag legat vaken och tänkt, känt.
Så jag går vidare nu, utan stora basuner. Snälla älskade bror, sörj mig inte. Minns istället dom där nätterna när vi tältade vid sommarstugan. När vi pallade äpplen hos farbror Hugo vid gärdet. Hur vi höll om varandra när det åskade.
Vi ses sedan, när du går mig till mötes...
Lillasyster."

Jag lade väskan i knäet. Tog ut dom blodiga handskarna, burken med sömnmedlet och kvittot på graviditetstestet. Mattsons kaffekopp med resterna av kaffe och Provan skulle jag begrava vid min systers gravsten. Som en alldeles för sen gåva. Jag öppnade luckan till kaminen och kastade in handskarna och burken.
Sen satt jag där till elden började falna, när dom sista flämtande lågorna hotade att ge vika lät jag min systers brev sakta slukas upp och bli till aska.
Jag höjde glaset och skålade med henne.
- God natt lilla vän, rättvisa ska och har blivit skipad...

Av Lena Vikberg 09 feb 2002 11:54