Rättvisa skipad del ett av två

Kriminalare i miniformat.

Jag kastade en hastig blick på klockan. Kvart över fyra. Förtifem minuter kvar till jag skulle möta Lisa Mattson i matsalen. Bulldoggen Mattson som hon kallades av alla utom möjligen sin man. Åklagare och bitch. Jag undrade om det var ett epitet som skulle platsa i telefonkatalogen. Hon var en ångvält som mosade allt försvar. Under mina tio år på stationen fanns det nog med sägner att fylla en hel bok. Människan var skoningslös. Född i en väl buren läkarfamilj hade hon fört det goda arvet vidare. Studerat vid fakulteten och snabbt visat framfötterna. Nu var hon 42 år fyllda. Lika vacker som hon var hård. En av dom många sägner som tillägnades hennes ära, var att det flöt kvicksilver istället för blod i hennes ådror. Hennes äktenskap med den yngre arkitekten Olof Mellerström var i svajning viskades det. Som ett ödets ironi hade alla gener från den gode läkaren funnits på plats, alla utom en nog så viktig en. Bulldoggen var steril.

När hon en gång hade gift sig hade hon förmodligen varit kär, och satte med sedvanlig beslutsamhet igång ett nytt projektet "bilda familj". Efter vad som sades hade hon inte förrän tre år senare fått beskedet, av sin far. Det skulle aldrig bli någon Mattson Jr. Hon hade varit sjukskriven en vecka efter domen. När hon kom tillbaka hade hon begravt sig i fall. Med manisk iver hade hon tagit på sig allt som gick. Hennes arbetsbörda var enorm, och den fick till slut sin belöning. Vid en högtidlig ceremoni hade hon utsetts till "distriktets åklagare" och belönats både med ära, och en bronsförgylld statyett föreställande Svea Rikes Lagbok. Det viskades att det var orsaken till makens utsvävningar. Hans rykte som förförare stegrades ju mer prestige hennes namn åtnjöt.

Jag hade bestämt mig för att försöka en gång till, trots att hon var i det närmaste omutlig när det låg kalla fakta på bordet. Det var ett solklart fall, men omständigheterna var förmildrande. Jag hade förhört den unga grabben timvis, och han var gråtfärdig varje gång jag lämnade förhörsrummet. En sen kväll hade han och hans kompisar kläckt iden att stjäla en bil. Det hade regnat hela dagen och diset låg fortfarande som en tung matta över stan. Efter ett flertal misslyckade försök, hade dom till slut hittat en olåst Volvo. När dom gled in i centrum kom sladden. Vattnet under däcken gjorde det omöjligt att styra och dom hade ränt upp på trottoaren, rakt in i ett ungt par. Flickan dog ögonblickligen och pojken låg fortfarande i koma.

Det var därför jag skulle ha träff med Mattson idag. Jag hade noga planerat hur jag skulle lägga upp saken, förklara för henne hur det låg till. Grabben var ingen tung kriminell. Han var en ung man som hade ett helvete. Han var dock återfallsförbrytare. Eftersom han tidigare snattat ett paket cigg och blivit anmäld, skulle han därför dömas som sådan.

Jag kom i god tid. Mattson var punktlig och jag tänkte inte göra henne avog redan innan jag fått chansen att lägga fram det jag hade på hjärtat.

Prick klockan fem steg hon in i matsalen. Hennes skor smattrade mot golvet när hon snabbt styrde stegen mot bordet där jag satt. Hon lade ner portföljen på stolen bredvid och satte sig ner.
- Hej, beklagar sorgen.
- Tack, svarade jag.
Det var över en månad sen jag begravt min syster, men detta var första gången Mattson sade något om den saken.
- Jag förstår att det varit tungt.
- Ja, det har varit en pärs för oss alla, men det börjar lägga sig lite nu.
- Gott att höra. Nå vad har du på hjärtat den här gången, frågade hon.
- Vill du inte ha en kopp kaffe, frågade jag. Jag hämtar en åt oss var.
- Okej, svart utan socker.

När jag kommit med våra koppar satte jag mig ned, drack två djupa klunkar av den heta brygden och harsklade mig.
Det tog inte lång stund att framföra mitt ärende, och ännu kortare stund för henne att slå dövörat till.
- Det är olyckligt, men han är en återfallsförbrytare och det spelar ingen roll om det var avsiktligt eller inte. Tar vi dom inte i unga år, finns det ingen chans att anpassa dom till samhällets normer, såsom du och jag ser dom. Jag har ingen befogenhet att ändra lagar och stadgar och det tänker jag inte göra den här gången heller. Rättvisa ska, och måste alltid skipas.

Hon drack snabbt upp kaffekoppen och sköt sen ut stolen. Jag förstod att det var kört. Det var inte första gången jag pläderat för ett något skevare seende, och det var lönlöst varje gång. Hon var lagen och hon bestämde hur den skulle åtlydas. Jag var en tjänsteman som såg till att fånga fiskarna åt henne. Sen var det av underordnad betydelse att vissa fiskar var mindre fula än andra.

Jag tackade för hennes tid. Hon nickade kort och gick därifrån, lika rakryggad som när hon kom. Jag satt kvar en stund och funderade, över hur vägar korsas och ödet styr. Det fanns en plan för oss alla, och förr eller senare skedde det som var förutbestämt. Klockan slog halv sex, och det var dags att ge sig av ut på stan för att ta itu med dom riktigt fula fiskarna.

När jag kom tillbaka till stationen var det mörkt. Jag parkerade patrullbilen, tog fikaväskan och gick till min civila bil. Jag hade inte mer än hunnit låsa in väskan i bagageluckan och börjat gå mot dörren, när den fläktes upp. Jansson kom utspringande och ropade:
- Larm på Kullagatan, misstänkt mord. Bertilsson har kallat på förstärkning, kom igen.
Jag snodde på klacken och sprang tillbaka till patrullbilen. Innan Jansson hunnit spänna fast bältet hade jag redan backat ut och var på väg genom stan. Kullagatan låg på söder, ett par kilometer från station, och det var där stans höjdare bodde.

Tio minuter senare bromsade jag in framför ett vackert hus i sekelskiftesstil. Övervåningen var helt mörklagd. Snabbt gick vi mot ytterdörren och när Jansson såg dörrskylten stannade han till, vände huvudet mot mig och nickade mot skylten.
- Åh fan, titta var vi hamnat, sade han.
Jag kom närmre och kunde läsa: Mattson och Mellergren.

Av Lena Vikberg 08 feb 2002 13:58