Därför tittar jag bort

Nu är det här inte tänkt som en ursäkt, fullständig sanning eller ett direkt bemötande av Maria Rybergs åsikter, men kanske en del av det hela.

Jag jobbar inom en mansdominerad bransch, även om det faktiskt var en kvinna som lärde mig grunderna en gång i tiden. Ofta har jag varit uthyrd på projekt, med stora styrkor från diverse småföretag, samlade på ett och samma ställe. Detta har inneburit många nya bekantskaper och vänner, kvinnor och män, men endast en jämnårig kvinna. Varför? Jo, för att jag faktiskt är avsiktligt reserverad mot jämnåriga tjejer om vi inte genom arbetsuppgifter eller gemensamma bekanta ges möjligheten att lära känna varandra. Sådan är jag och det finns ett medvetet beslutsfattande bakom denna asociala del av mitt beteende.

Folk som känner mig skulle nog uppfatta detta som märkligt om de lade märke till det, eftersom jag annars är en människa som pratar mycket, om vad som helst, med vem som helst. Detta har resulterat i mängder av intressanta bekantskaper i form av manliga kollegor i alla åldrar och kvinnliga kollegor som är minst fem år äldre än mig.

Varför är jag då så reserverad mot tjejer i min ålder när jämnåriga kollegor ju annars är de man har lättast att umgås med? Är det ett utslag av den totala mansgrisen i det moderna samhället? Är jag så fördomsfull att jag inte anser att kvinnor under trettio är trevliga eller kompetenta? Eller är det kanske så att medvetandet om tjejers arbetsmiljö på arbetsplatser som våra skadat mig vilket gör mig lite knepig mot tjejer?

Jag sitter i projektgrupper där kanske två av tio är tjejer, även om det ökar hela tiden och man ska vara medveten om den enorma uppmärksamheten en tjej i en sån här grupp får. Flört, mansgriseri eller bara en konsekvens av mäns inneboende behov att kommunicera med kvinnor ibland? Inte en aning, men en tjej i vårt yrke är alltid väldigt omsvärmad på ett sätt som jag uppfattar som icke-proffesionellt. Det vill jag inte bidra till, men min strategi för att hantera det snyggt straffar sig ju självklart ibland. Så sent som för en månad så slutade en tjej i min ålder från min projektgrupp efter att jag kört mitt korrekta, reserverade beteende mot henne under en månads tid. Sista dagen visar det sig att tjejen ifråga har två motorcyklar i garaget och ett intresse vars intensitet och omfattning är likvärdig med min egen besatthet. Tänk vad mycket vi hade haft att prata om på kafferasterna...

Sedan har vi den andra mer obehagliga anledningen till mitt reserverade beteende. Tjejer i min ålder är ofta överkänsliga för varenda försök till kommunikation som kan missförstås. Ofta när jag försöker lätta på det stela tillknäppta beteende jag vanligtvis använder mig av så går jag på en mina. Försvarsberedskapen är ohygglig hos många tjejer som sökt sig in i våra mansdominerade kretsar av ingenjörer och tekniker.

Jag kommer till kopieringsmaskinen, vilken är utrustad med otroligt många märkliga funktioner, där en kollega står och trycker vildsint på knapparna med resultatet att maskinen börjar låta som om den helt plötsligt försöker vika origamigrodor av producerade kopior. Med ett leende frågar jag "Jösses vilket liv det blev på den, är det verkligen meningen eller tänker apparaten göra något kreativt av dina original?"

Svarsalternativen som då kan dyka upp är:

"Den brukar väsnas när den ska sortera och häfta." Detta svar anger bara att personen ifråga inte är upplagd för en stunds pratande vid kopiatorn. Lätthanterligt svar som bara bemöts med tystnad och så är alla nöjda.

"Den dagen som maskindjävulen gör som jag har tänkt på första försöket ska jag sjukskriva för då måste något vara allvarligt fel." Också ett lätthanterligt svar som gärna inleder en stunds konversation.

"Jag bara ställde in den för att sortera och häfta!" Levereras, av den jämnåriga tjejen, med en blick och tonläge som tillägger "Tror du inte att jag klara av den här maskinen för att jag är tjej eller?"

Vid det tredje alternativet är allt bara kört. Man känner sig som en tonåring på folkets park som just blivit förolämpad av skolans snyggaste tjej inför kompisarna. Jag känner mig som en idiot och tar genast på mig skulden för den situation som nu måste tigas igenom. Jag som är imponerad av mig själv i flera dagar om jag skulle få en kopiator att sortera och häfta utan att en stor mängd felaktiga kopior gått raka vägen i återvinningstunnan.

Äldre kvinnor då? Av någon märklig anledning händer det ofta något märkligt med kvinnors sinnen vid cirka 30-35 års ålder. Självförtroendet och attityden som dessa oftast visar gör att man kan småsnacka om ingenting utan känslan av att leka Fred Astaire i ett minfält. Märkligt.

Till sist vill jag bara påpeka det att jag vet att en del människor tycker att jag är en ointressant fan med urtaskig humor. Det kan också vara en anledning till strandade konversationer.

Av Krister Hallberg 07 feb 2002 16:10