Så här går det till!

I bankens ljusa lokaler lutar sig Barbro mot sin kollega Rut:
- När tror du vi kan stänga? väser hon och torkar bort näsdroppen på kavajslaget.
- Fem minuter till, du vet hur det är. Vi måste tyvärr låta dem komma in intill sista sekund, svarar Rut medan hon kliar sig förstrött på den hårbeklädda vårtan. De suckar i kör och betraktar fientligt en kvinna med två små glasskladdiga barn som just kliver över tröskeln.
- Varför kan de inte lära sig uträtta sina ärenden i tid. Den där kommer säkert krångla med övertrasserade konton och obetalda räkningar i minst tjugo minuter.

Kvinnan tar mycket riktigt tid på sig, och stackars Barbro som får henne på halsen sliter i smyg sitt redan fett-toviga hår. När kvinnan äntligen lyckats få sina ärenden utförda, alltmedan hon med tårfylld blick försöker förklara varför hon har minuskonto även denna månad "Intresseklubben antecknar", tänker Barbro och flinar i mjugg åt sin egen fyndiga fräckhet, tar det ytterligare en stund en alltför lång sådan innan de otäcka, smutsiga trollungarna hör upp när modern kallar och lommar efter henne ut genom porten. Vid det här laget har det varit stängt i en kvart, och modern var den sista kunden för dagen.
- Äntligen, pustar Rut. Jag trodde aldrig den här långa dagen skulle få ett slut.

Bankens tidigare relativt lugna, förslöade atmosfär förändras nu plötsligt. I de fyra öppna kassorna räknar banktjänstemännen snabbt ihop dagens ut- och ingående saldon. Vana som de är går det mycket raskt, och 45 minuter efter stängningsdags flinar de i samförstånd mot varandra. Rut, som är något av en självutnämnd taleskvinna för de anställda utropar sitt "jaktskri", en symbol för deras gemensamma frihet.
- Nu är det fest! vrålar hon med sprucken röst och lockar med dessa ord sina medarbetare att instämma.

Det blir ett party utan dess like förutom alla andra arbetsdagar vid samma tid alltså. Drycken och maten är redan förberedda, som vanligt dessa attraktiva uppgifter passar bra att göra mellan 11.30 och 13.30, då man ändå är så få aktiva i kassorna, så det går fort att duka bordet i personalrummet. En timme efter stängningsdags är festen i full gång. Till och med personalchefen Eva har vågat sig ut från sitt rum. Fast förresten, det gör hon ju varje dag, så det är inget märkvärdigt med det.

De tre kvinnorna och två männen vet hur stenen ska dras för att få bästa möjliga stämning på kortast tid. Ove, en skinntorr, kal man i 50-årsåldern höjer volymen på stereon, och det alltid lika säkra kortet "Vikingarna" dånar ut i högtalarna. Ibland, när andan faller på och delvis för gängets yngling, Rutgers skull, sätter de på Arvingarna. Rutger är riktigt söt tycker Rut, med sin lilla kulmage och alltför tighta chinos. Men han är ju tio år yngre, och Rut har trots allt en man som visserligen är gift med TV:n, men ändå. Ibland tror ändå Rut att hon kanske skulle kunna tänka sig ett litet prassel med Rutger, och han kanske inte är så ovillig heller, med tanke på hans ständigt stirrande, gråvattniga pingpong-ögon. "Rut och Rutger, det vore något det" tänker hon längtansfullt.

Festen fortsätter i samma intensiva, högljudda anda. Skratten och skämten haglar, och alla trivs som fiskarna i havet inte som fiskarna i bankens akvarium i alla fall, som med jämna mellanrum hittas flytande upp och ner.
Men, så slår klockan tolv och Askungen måste gå. Nej, vänta, det blev visst fel saga. Alltså: när klockan börjar närma sig 18.00, tar Rut som vanligt till orda.
- Ja, mina go vänner, det var trevligt det här. Men nu är åtminstone jag väntad hemma av någon anledning som inte ens hon själv förstår låtsas hon att så är fallet, och jag tror att det samma gäller er andra också, eller?
De andra nickar instämmande. Ove ska hem till sin malätna katt som föredrar att spendera 24 timmar om dygnet på det gamla gårdsdasset som naturligtvis inte används mer. Barbro har sedan dottern flyttade ut och mannen lämnade henne en patienslek med rosor på baksidan som lockar. Rutger bor med endast sig själv och en svartvit TV, inhyst i ett rum hos en gammal änka på Fabriksgatan. Eva har både man, två barn och en vacker villa, men mannen är sannolikt hos älskarinnan och tvillingdöttrarna brukar mest hålla till på stan, eller kanske någon annanstans, vem vet? Med andra ord, alla får bråttom att packa sina saker, städa undan lite hjälpligt resten tar städarna, och om inte annat kan man alltid använda arbetstiden imorgon bitti till att göra ordentligt snyggt och ta på sig ytterkläderna. Som vanligt beundrar Barbro och Rut i smyg Evas vackra päls, tillverkad av några hundra små harmlösa, pepparkornsögda minkar. Men någon avundsjuka skulle de aldrig tillåta sig att känna. Nej, här på banken är gemenskapen god, och förresten vet ju varenda människa att hennes man vänsterprasslar.

Tystnaden efter festen är intensiv, och nu känner alla samma längtan att lämna de ödsliga lokalerna. Mörkret har redan lagt sig ute, och de vet att det kommer ta ytterligare minst en halvtimme innan de kliver över tröskeln till sina visserligen lika ödsliga och mörka hem, men trots allt hem. När personalporten slår igen efter siste man ut det är Eva som vanligt, hon brukar ta ansvaret för aktiveringen av larmet, tittar vännerna på varandra och utbrister:
- Jaha, då ses vi väl imorgon då.
Barbro tillägger:
- Ja, då får vi verkligen fira, för sedan är det tre dagar tills vi ses igen, eftersom det är fredag.
De andra nickar instämmande och något nedslagna över detta faktum. Rutger utbrister plötsligt:
- Varför arbetar inte vi på banken på lördagar? Det vore ju jättebra. Alla som arbetar hela veckorna skulle ha tid att uträtta sina bankärenden, och vi skulle inte behöva vänta så länge innan vi träffades igen.
Uttalandet bemöts med stum bestörtning av de övriga fyra, och de mumlar ett lite generat "Nja, det kanske vore lite väl radikalt... hmm, eh, hej då...".
Eva, Ove och Barbro skyndar snabbt därifrån, bort från den pinsamma situationen. Endast Rut blir stående kvar. Någonstans djupt inom sig är hon både rörd och lite upphetsad. Han är för gullig ändå. Så tokig, men ändå så... gullig! Hon drar ett djupt andetag och tar det stora språnget:
- Rutger, vad sägs om att du och jag hittar på någonting på lördag, går och tar en kaffe eller så.

Förlåt alla banktjänstemän, hoppas ni inte tar detta så allvarligt. Alla jag mött i banktjänsteärenden är mycket trevliga och tjänstvilliga. Problemet är bara svårigheten att hinna utföra besöka banken annat än via internet. Och ni andra som kan tänkas vilja läsa, hoppas ni tycker det är lite småroligt...

Av Emma 05 feb 2002 16:38