Kamp för mäns rättigheter!

Det är nämligen ganska vanligt att folk klagar på det. Oftast uttrycks det i att "ni feminister kämpar ju bara för kvinnors rättigheter, det hörs ju på ordet". Det är vanligtvis män som säger så, och hur mycket jag än försöker förmedla att jag som feminist faktiskt kämpar för både mäns och kvinnors rättigheter så verkar det inte gå fram. Det hörs ju på namnet hur det är.

Ofta hörs röster för att feminismen borde byta namn till exempelvis humanism eller equalism, eftersom namnet feminism är så missvisande. En del försöker till och med lansera en ny rörelse som skulle kallas maskulism och verka för mäns rättigheter. Men eftersom feminismen är en anrik rörselse är det inte så enkelt att bara börja kalla den för något annat, utan vi lär nog få leva med det nuvarande namnet. Varför har så många så svårt att acceptera feminismen för vad den är oavsett benämning?

Feminism betyder enligt SAOL ungefär "en rörelse för kvinnans likställighet med mannen". Ordet likställd innebär ju just likställd. Alltså stämmer även det omvända att mannen ska vara likställd kvinnan. Feminismen verkar för jämställdhet mellan könen, att en individ ska vara lika mycket värd oavsett könstillhörighet. Anledningen till att feminismen historiskt mest har handlat om kvinnofrågor ligger i förhållandet att kvinnor på så många områden varit underställda män och att de flesta feminister varit och är kvinnor. Personer tenderar ju att kämpa emot de problem de jälv upplever och har upplevt.

Det svenska språket är fullt av ord med könsanknytning, men som ändå i modernt språkbruk innefattar båda könen. Några exempel är "mänskligheten", "mangrann" och "allmän". Listan kan göras mycket längre, men jag ska inte slösa bort varken er eller min tid på fler exempel. Istället kan jag konstatera att så gott som alla dessa ord är har manlig anknytning. Utom ett.

Feminism.

Vi är alla oerhört vana vid den manliga normen inom språket och därför reagerar nästan ingen på orden med manlig anknytning. Vi kvinnor tvingas hela tiden kontrollera om vi möjligtvis innefattas av det aktuella samlingsordet, eller om det den här gången faktiskt bara gällde den manliga halvan av befolkningen. I texter exemplifieras det ofta med "han" eller "denne". Rätt ofta skrivs det numera "han/hon", men väldigt sällan bara "hon". Om det inte rör sig om en båt, solen eller klockan förstås. De flesta män är däremot helt ovana vid detta. Därför klarar de inte av att inkludera sig själva i gruppen det talas om med ett ord som har en kvinnlig anknytning.

I franskan är det till och med så tydligt att den kvinnliga varianten av de/dem elles endast används om gruppen enbart består av kvinnor. Finns det med en enda man ibland en oändligt stor mängd kvinnor används den manliga varianten av de/dem ils.

Många, både män och kvinnor, vet inte eller förstår inte vad feminism är. Uttalanden som att "nej, jag är inte feminist, jag tycker ju om killar" vittnar om en stor okunskap och en rädsla för feminismen. Jag vill inte ge upp kanpen för feminismen och dess namn och fortsätter tappert att försöka upplysa mina medmänniskor om vad feminism egentligen står för, men det är svårt. För att feminismen ska lyckas nå sitt mål, måste den spridas till fler grupper i samhället och världen än bara vita högutbildade kvinnor. Folk måste förstå att feminismen berör och innefattar oss alla.

Så, alla ni som säger att ni är för jämställdhet, men inte vill kalla er feminister, eller ni som tycker att feminismen bara är till för kvinnor, försök förstå att det inte är så det ligger till och acceptera feminismen för vad den verkligen är. Det är inte så farligt att kalla sig feminist.

P.S. Till er som gillar detaljer. Ovanstående text är skriven helt utan det opersonliga pronominat "man" som har manlig anknytning. D.S.

Av Susanne Gräslund 05 feb 2002 18:24