En tidkortsanställds vardag

Det timavlönade sjukvårdsbiträdets värkande vardag.

Du är en tidkortare. Du har blivit inbokad på avdelning xx, där du inte satt din fot på flera år. Men hur svårt kan det vara? Det är väl samma sak på alla avdelningar. I stort sätt?

Dessutom skulle ju pengarna behövas. Det är nog lugnt. Klockan är fem i sju på morgonen när du kliver ur hissen. Det första du ser är nattpersonalen som städat undan sina sängkläder och sitter på varsin nåldyna och otåligt väntar på att gå á la casa. När de får syn på din timavlönade kropp häver de upp ett befrielsens skri och störtar som en elefanthjord mot omklädningsrummen och kvar står du, i rök och damm.

Du tänker att det var märkligt att de inte gått hem tidigare, du kan väl inte vara först på plan? Klockan är ju snart sju. Men mycket riktigt; avdelningen befinns vara helt tom på personal.

Det gäller ju att göra det bästa av situationen så du kvistar ut i köket i akt och mening att få en gratisfrukost. Du lyckas hitta en limpskiva som fortfarande verkar vara i sin krafts dagar och smörjer in denna godbit med en gummiliknande mjukost och tar en rejäl tugga.

Just som du står där och idisslar ditt stöldgods, hör du det välkända klicket i kökshissen och två svettiga Birkenstock hasar ut. Det enda du hinner göra med din godbit är att stoppa ner den i fickan. Ut ur hissen träder nu en nattsköterska som är så ful att du misstänker att hissen kommit direkt från Den Lede i underjorden.

Hon mönstrar dig misstänksamt och mumlar en ohörbar morgonhälsning och försvinner ut på expeditionen. Du kommer plötsligt på att du har plånboken i samma ficka som du just lade ner mackan i. Just då kommer det upp två hissar samtidigt och tio- femton personer vacklar ut och går och klär om.

Efter en ändlös rapport och väntande börjar det riktiga ARBETET. De som arbetar fast på denna avdelning, de vana vårdidkarna, de som du ska hjälpa, försvinner snabbt ut på avdelningen i en väl repeterad flyktplan. Ännu en gång står du ensam i rök och damm. Jaha, det är väl bara att gå ut och göra litet nytta då, tänker du. Den första salen du kommer in på är helt tom. På den andra finns det tre sängar och du frågar om det är någon av de tre damerna som behöver hjälp med något. En av dem vill hem till Dalarna och en annan är fullt upptagen med att äta upp en krukväxt. Javisst ja, detta är ju senil-demensavdelningen. Kalkbrottet! Suck. Du tar blomman ifrån henne och går ut. På vägen ut ropar en madam på ungefär 95 år;
- Jag vill hem till MORMOR!
- Jag med, säger du.
Eftersom det ännu är för tidigt att ge upp finkammar du sal efter sal tills du finner en gestalt i vita arbetskläder. Du frågar den vitklädde om du kan göra någon nytta på den här salen. Svaret kommer sävligt:
- Ve ente...
OK, tänker du, jag börjar väl tvätta och klä på den här damen som ligger här. Olga.
- Hej, Olga. Vill du ha hjälp med tvätt och påklädning? Frågar du vänligt.
- Pappa har luat ålen och vi ska med tåget till Stockholm, svarar Olga surrealistiskt.
Du frågar den vitklädde om patienten brukar komma upp vid den här tiden. Svaret kommer ur de utbrända hjärnornas rike:
- Ja ve ente.
Du suckar och inser så smått att här är det bara att lita på intuitionen och chansa på vad som ska göras. Så fortgår dagen. Ingen i den ordinarie personalen har egentligen tänkt på om den-och-den patienten kan gå eller stå, om den-och-den behöver matas. Men det är ett rätt trivsamt jobb ändå. Du matar de som inte behöver hjälp, köper wienerbröd åt diabetiker, försöker ta ut äkta tänder och lägga i protesburken och letar tofflor åt benamputerade.

Dagen går. Besökstiden börjar och anhöriga anländer. En kavat kvinna i 50-årsåldern och som verkar ha till yrke att vara dotter, frågar hur det kommer sig att mamma får det gula pillret när hon egentligen borde få det blå och varför sitter hon i rullstolen när den mest svagsinte idiot borde inse att den väna moderns plats naturligtvis är i den bruna fåtöljen i dagrummet. Just som du står i begrepp att rätta till detta oförlåtliga misstag ringer telefonen. Eftersom resten av personalen sitter i möte för att planera in några fler möten, blir du tvungen att ta en avstickare till expeditionen och svara.

Det är förstås Dr. Stressa-Fortare som bara måste tala med syster Får-Inte-Störas-Just-Nu. Nu på momangen. Du säger fel nummer och lägger på. Det ringer omedelbart igen och nu är det Tuulike-Hilka som står i en telefonkiosk vid Stadsgårdshamnen och inte har en krona och absolut måste prata med sin väninna Suura-Sari. Du vet inte alls vem det är och lämnar över luren till den laotiska städerskan och går in på muggen.

Slutligen blir klockan tre och du har fått ditt tidkort påskrivet och kan gå hem och vila med vetskapen om ett gott utfört dagsverk som huvudkudde.

Av Kalle Lindgren 05 feb 2002 09:55