Den slutgiltiga striden

Att partipolitik skulle associeras med glamour, fest och okontrollerbara skratt-attacker vore säkert ett tämligen ogrundat påstående. Politiken bjuder sällan, om ens någonsin, på kittlande fartupplevelser och banbrytande kameravinklar. Dessutom är inte bara stora svällande bröst och putande läppar, utan även välinoljade biceps och blottade magrutor, helt klart en bristvara. Dagens politik är, i ärlighetens namn, knappast sexig.

Partierna förlorar medlemmar, engagemanget avtar och Sveriges demokratiska framtid är hotad. Det är en ganska dyster framtidsvision, som inte allt för sällan pockar på uppmärksamhet. Vad ska göras för att bryta trenden? Har de svenska politiska partierna möjligtvis spelat ut sin roll? Är en omfattande politisk reformation, som medför ökat utrymme för direktdemokrati, lösningen? För att prestera tillfredsställande svar på dessa och liknande frågor delas med fördel frågeställningen upp. Man bör först fråga sig vad den ökade politiska likgiltigheten kan tänkas beror på. I samband med detta kan vissa orsaker vara svårare att undgå än andra, exempelvis frånvaron av tillräckligt gripande sakfrågor, tidsbrist, okarismatiska partiledare, känslan av uppgivenhet och otillräcklighet etc.

Hur kommer man då lättast och på bästa sätt tillrätta med dessa problem? Det är möjligt att några av likgiltighetens rötter kan bekämpas med en idé som direktdemokrati, men till vilket pris? Att folkomröstningarna i Sverige, sedan möjligheten infördes 1922, har varit få till antalet, samt att de dessutom uteslutande har varit av konsultativ natur, betraktas inte gärna som en ren tillfällighet. Det är inte heller någon slump att det av första paragrafen, i första kapitlet, i vår regeringsform framgår att den svenska folkstyrelsen ska förverkligas genom ett representativt parlamentariskt statsskick. Att således riksdagen, även i framtiden, bör vara folkets främsta företrädare är knappast, och borde inte heller vara, ett ifrågasatt ämne. Inte enbart för att det framgår av grundlag, utan för att det verkar någorlunda självklart.

Ingen nation har nämligen råd att, i allt för stor utsträckning, överlåta den beslutande politiska makten till de enskilda individerna, eftersom de krav på politisk insikt, som följaktligen skulle ställas på dessa, skulle bli omöjliga att uppfylla. Att det sedan är både teoretiskt och praktiskt genomförbart innebär givetvis inte att det för den saken skull vore förnuftigt. Det är exempelvis mycket möjligt att ett litet barn, som har de rätta fysiska förutsättningarna, med stor framgång skulle kunna manövrera en bil, men det är troligtvis endast ett fåtal personer som skulle trivas i baksätet när skylten "Autobahn" dyker upp.

De konsekvenser, som förmodligen infinner sig om mycket betydelsefulla politiska beslut fattas av personer med nära nog obefintlig insikt i ämnet, överlämnar jag åt fantasin.

Att låta det politiska engagemanget växa i takt med att vår stat går en säker undergång tillmötes, måste sammafattningsvis anses vara en kortsiktig och dum lösning. Det vore vidare långsökt och riskabelt att söka lösningen på problemet någon annanstans än inom vårt nuvarande politiska system.

Man ska hellre vara medveten om, men även så pass generös att man erkänner, storheten och potentialen i de konkurrerande intressesfärer, som dagens politik ständigt tvingas ta upp kampen med. Den intensifierade striden om vårt medvetande ställer höga krav på kombattanterna. Har partipolitiken verkligen någon chans att hävda sig när motståndarna visar upp sin omfattande och imonerande vapenarsenal, som inte minst utgörs av tv-spel, dokusåpor, video- och biofilmer?

Svaret blir jakande, trots att det initialt konstaterades att politiken inte var speciellt sexig. Den besitter nämligen andra attraktiva egenskaper. En av dem är förmågan att genomsyra vår vardag oavsett om vi vill det eller ej. Politikens främsta bekymmer är alltså inte brist på slagkraft, utan snarare ett oslipat rykte. När man läser att Göran Persson ena dagen dansar med kossan i Bolibompa och andra dagen ligger på en skär divan och pratar poesi med Kristina Lugn, är det inte långt till tårar. Vill man vinna intressekriget med värdigheten i behåll gör man det lättast på hemmaplan jämför dokusåpor, barnprogram etc.

Vad politiken behöver är ett seriöst, men trots det lättillgängligt, forum att verka i. Vidare krävs att man bygger från grunden och framkallar intresset för de olika politiska ideologierna redan i grundskolan. Att skapa ett genuint och bestående intresse för politik torde tveklöst bota de flesta tecken på likgiltighet. Sammanfattningsvis kan det konstateras att det inte är några större fel på dagens politiska system. Att engagemanget avtar bör istället betraktas i ljuset av konkurrensen.

Slutligen kan man lyckligtvis tolka bristen på engagemang som ett uttryck för välstånd. Det är ju en allmän uppfattning att personer som har det bra inte är lika motiverade att förändra sin situation som de som lever i misär.

Av Dennis Jutterström 01 feb 2002 10:02