Robinsonriksdag nästa?

Införandet av direkta personval till riksdagen ligger förvisso helt i linje med att göra den mer mediamässig ­ om det nu verkligen är Robinson-riksdag vi vill ha? Kanske sitter vi snart i våra bredbandsuppkopplade folkhemslägenheter och mentometerröstar på riksdagskandidaterna, allteftersom de uppenbarar sig på teveskärmen i någon slags catwalk mot maktens boning? Eller måhända tar det hela formen av en ny dokusåpa - "De folkvalda!"

Tanken är inte så långsökt. Programserien "Ministrarna" är ett klart kliv i den färdriktningen med en medialt glassad inramning av vårt rikes högsta höns. Naturligtvis fyller programmet en funktion i att göra våra makthavare mer verkliga ute i stugorna ­och det är bra! För den fixerade bilden av Överheten som en stor, ond jätte som sitter på Den Lilla Människan och oupphörligt försöker att hitta en bekvämare sittställning är knappast sann...Thomas Jeffersons jämlikhetstanke "alla är lika inför lagen"­ har med åren misshanslats till oigenkännlighet och tar sig ofta uttryck i en populistisk föreställning att "alla är alltid likställda i alla sammanhang" och att allt ledarskap är av ondo. För att motverka denna kollektivistiska uppfattning kan det vara välgörande att känna till sådana skenbart irrelevanta uppgifter som att justitieministern kör moppe till jobbet, lämnar barn på dagis och spelar munspel.

Man kanske inte skall såga Robinson rakt av. Hur länge skulle Lars Leijonborg klara sig på "Plankan"? Vilken trivselfaktor skulle Göran Perssons ha efter en månad på varandiet? Skulle Alf Svensson godvilligt lämna ifrån sig "Välsignelsen" om en deltagare från ett annat lag erövrat den i fair play? We may never know. Bortsett från programmets lätt pretentiösa upplägg med "största-möjliga-tystnad"- pauseringar och artificiellt frammanade domedagsstämningar i presentationen av såväl öråd som minsta deltävling så kvarstår faktum: Någon form av värdemätare på karaktär och social förmåga är tävlingen tvivelsutan. Det var starkt av Jan Emanuel att välja bort tiotusen kronor för att istället bjuda de andra deltagarna på varmkorv. Hans deklarerade motto "Jag mår bra när andra mår bra" är snarare insiktsfull än "nobel" och förtjänar spridning i samhället. Men också andra deltagare visade prov på allmänmänskliga kvaliteter med politikerpotential. Jan Dinkenspiels inställning att inte dra ner gruppmoralen med privat grinighet manar onekligen till efterföljd ­ säkert också i riksdagshusets nattliga manglingar.

Om Jan-Emanuel kommer in i riksdagen - vilket förefaller rimligt - så kommer naturligtvis omständigheter som hipfaktor och mediamässighet att spela roll - killen ser ju faktiskt ut som sinnebilden av The Real Robinson Reincarnated romanfiguren lär ha verklighetsförlaga - men många kommer troligen att lägga sin röst på honom av det enkla skälet att han utstrålar någon sorts personligt engagemang i de frågor han tar upp, till skillnad från politiker som till och med överlåter åt sina pressekreterare att tillverka "personliga infallsvinklar" till redan spökskrivna debattartiklar. Det går en fin gräns där någonstans. Det är förresten intressant att notera att när Jan Emanuel råkar ut för påhopp strax efter Robinsonfinalen ­går Aftonbladet ut med en artikel som hävdar att "LO rasar mot Jan Emanuel" ­så kritiseras utbildningen som han tillhandahåller ungdomar med sociala problem ­inte på basis av studiet av några som helst faktiska resultat, utan därför att "läroplanen inte godkänts av Yrkesnämnden". Artikeln avslutas med ett påstående att utbildningen inte är "värd ett skit" och att det hela "måste granskas". Hur kan man tillåta sig ett sådant utlåtande INNAN man granskat? Och hur objektiv blir en granskning där man redan i förväg beslutat sig för att verksamheten inte är skit värd? Partier och föreningar behövs nog fortfarande för att engagera och skapa uppslutning - men kanske är direkta personval ett nödvändigt steg för att luckra upp i det sinnets kollektivanslutning vars kreativa insats består i att hitta nya, utvidgade tillämpningar av Jantelagen?

Däremot har jag svårt att tro på att det skulle vara politikernas brist på sex-appeal som är den avgörande faktorn för att hålla en allt större del av vår röstpotenta befolkning fängslad vid sofflocket när det skall bära till i valbåsen. Snarare att den gamla höger-vänsterkonflikten idag är lika konstruerad som någonsin Robinsonprogrammets indelning i Nord- och Sydlag: När kommunismen kollektivt körde huvudet i sin egenhändigt uppställda mur under nittitalets inledningsskede trodde jag i likhet med många andra, att detta gamla ställningskrig skulle ersättas av en mer konstruktiv debatt. Det talades om nittitalet som etikens decennium. Förmodligen är det en fortsatt ökad fokusering på etikfrågor - inte ideologiska klyschor - som behövs för att rädda demokratin från att falla ihop av egen tyngd, av hot utifrån eller en kombination av båda. För är det inte snarast så att det krävs BÅDE den av vänstern förordade omsorgen om samhällets svagare länkar och högerns pläderade rätt till individuell utveckling och personliga valmöjligheter för att skapa ett verkligt beboeligt samhälle eller fungerande folkhem? Detta lär inte uppnås så länge tårtningen mellan partiblocken måste till för att skapa nerv i det politiska livet. Mig veterligen har överdådiga fallskärmar tråcklats i alla partifärger. På samma sätt som Sovjets kamratliga partifunktionärer i slutändan visade sig lika korrupta som grisarna i "Djurfarmen" Orwells bok - inte dokusåpan! Det är etik, det handlar om ­inte ideologi.

I en tidningsartikel läste jag att många borgerliga skulle föredra en stabil, socialt kompetent socialdemokrat framför en menlös moderat som statsminister. Och tvärtom. Personligheten är viktigare än partiboken. Samtidigt är sakfrågan viktigare än slipsknuten och därför borde det krävas att kandidaterna profilerade sig ordentligt inom sina specialområden. Så gärna någon form av direkt personval om nån skulle fråga mig. Förutsatt att media kan hålla stylistfingrarna i styr och istället fokusera på sakfrågorna - förmedlandet av rena, obearbetade sakuppgifter som tillåter väljarna att tänka själva, själva bilda sig uppfattningar och dra egna slutsatser. Annars kommer vi ändå att uppräthålla traditionen att rösta in våra kanditater efter ytliga kriterier som stomatolleende, slipsval och solariebränna.

Av Martin Rhedin 31 jan 2002 17:31