Den förbannade ytligheten

På TV möter jag en liten kille som träffar statsministern och säger att han vill bli lika känd som han är. Han nämner ingenting om yrkesrollen eller om personen som finns bakom statsministerns kändisskap, men att han är känd är det som genererar flest pluspoäng.

Jag slår över till nästa kanal där jag möter tio deltagare som ska tillbringa 106 dagar i ett hus där de dygnet runt bevakas av kameror. En av deltagarna säger att hon inte har gjort något av vikt i sitt liv "jag har varken blivit våldtagen, varit fosterbarn eller suttit i fängelse". Men i och med hennes deltagande i denna absurda lek har hon äntligen fått betydelse. Två andra möts i en diskussion om han noppar sina ögonbryn eller inte.

Alla är de ute efter kändisskapet, till synes ovetande om all den ytlighet det rymmer.

På skolor och arbetsplatser runt om i Sverige blir ytligheten en strävan. En strävan som gör att synen på medmänniskor och livets innehåll helt kommer på undantag. Och allting ackompanjeras av medias längtan efter nya offer att utnyttja och fläka ut till allmän beskådan.

Men vad är det värt att springa runt på fester och synas i tidningar och på TV när allt det döljer är en avslöjande sanning om en rädsla att möta sig själv? Hur kommer det samhälle manifestera sig som föder fram människor som lever utanför sig själva och hittar kraft genom att stå i det konstgjorda ljusets mitt?

När Michael Bindefält, i sin roll som festfixare, framställs som en viktig person eller när det värsta man kan förlora är sin kajalpenna, då måste det vara något som gått snett. För ett samhälle med ytligheten som norm kommer inte bara öka klyftan mellan dess invånare, det kommer också skapa ett jagande efter något som aldrig blir verklighet.

Ytan kan vi ta på, se på och lära oss av men den kan aldrig ersätta de mänskliga värden som är en förutsättning för vår fortsatta existens.

Av Per Poulsen 28 jan 2002 13:36