Samtal med en alkoholist

Jag mötte en alkoholist idag. På busstationen här i Luleå gömde han sig från kylan. Stilla satt han där på en bänk, så stilla att jag inte märkte honom förrän jag slagit mig ner bredvid honom.

Han var ingen vacker människa, fetlagd, orakad, och följde inte modet. Spritflaskan stack upp ur ena jackfickan.

Jag noterade honom, han noterade mig, men jag var inte förberedd på att han skulle börja prata. Det gjorde han.

"Vilket väder vi har fått." Han sluddrar, och man känner den söta spritdoften, man kan nästan se den.
"Ja fy fan."
"Ja, jävlar, det var på tiden. Och nu ska det börja blåsa också. Tjugo tretti sekundmeter sa dom i morse. Men då ljög dom."
"Jo." Jag vill inte låta ovänlig, men har ingen aning om vad jag ska säga.
"Jo", han flinar, och jag flinar tillbaka. "Hör du du, vad har du i lådan?" Och han pekar på lådan, som jag hade med mig in.
"En saxofon."
"Jaså du, en sån där man blåser i?"
"Jo."
"Ja, fy fan. Är du duktig då?" Han låter trevlig, och jag blir lugn.
"Jag är nå ruskigt duktig."
"Ja, jag skulle gärna kunna något sånt där. Jag hade tänkt mig trumpet, men saxofon är det mer blues i." Han uttalar blues som blod.
"Ja, det är det nog." Och det är det ju. Trumpetare ska inte spela blues, utom Miles.
"Jo. Men hör du du, kan du inte spela New York, New York för mig."
"Nej jag vet inte, jag kan inte hela. Jag kan nog bara refrängen tror jag."
"Ja, ja. Går du på Framnäs då eller?" Han verkar besviken.
"Nej, fan, jag går ju bara gymnasiet än."
"Jaha."

Tystnad. Han frågar den unga damen mittemot om han får hennes äpple. När hon sedan erbjuder honom det tackar han nej. Han tar några djupa klunkar ur sin flaska.

"Hör du du, vill du höra nåt listigt?" Och han får något knipslugt i ögonen.
"Ja, absolut."
"Fast jag vet inte om det är någe listigt."
"Jo, du förstår, om man skulle stjäla..."
"Ja."
"Om man skulle stjäla en gris från Alviks Gris. Och ta hem."
"Ja, varför inte."
"De har väl tusentals, så dom märker nog ingenting. Och så bär man hem den och lägger den i badkaret."
"Ja, men blir den inte lite tung?"
"Nej fan, jag tar en av dom där sjuttikilosgrisarna. Och sen bara tjockatjoff i huvudet. Man tar med en yxa, ser du."
"Javisst, och den blir nog inget tung om man bara hugger av huvudet."
"Nej, huvudet ska jag ha kvar, jag ska göra sylta av det."
"Ja, ja."
"Men jag säger som så, att det var mest på skoj det där. Med nittinie procents säkerhet var det inte allvar."
"Ja, ja, men chansen finns", och jag stirrar ut genom fönstret. Kollar på klockan.

Min samtalspartner lyckas förhandla till sig ett äpple av flickan, som han tar emot. Han äter det inte, utan håller det bara i handen. Han knackar på fönstret åt sin kompanjon, pekar på äpplet, och flinar.

"Men du, kan du inte säga något intelligent? Jag kan inte, det är du som är intelligent här."
Jag svara att jag vet inte, att det är svårt att bara säga något smart på begäran.
"Okej, men ett ämne."
Han funderar en stund.
"Hedersmord, vad tycker du om hedersmord."
"Jag vet inte. Det är väl dåligt."
"Nej jag förstår. Jag skiter också i det där egentligen. Men du förstår att när talibanerna kommer hit och skjuter sina flickor för att de knullar svenska män, och deras killar får göra vad de vill med våra svenska flickor, då är det någonting som är åt helvete. Den här jäntan har ju gett mig ett äpple, jag skulle gå i döden för henne.
Men jag vet inte, jag är full. Det är ju mitt liv. Men jag har också rätt att vara, och talibanerna har rätt att vara."
Jag funderar över hur bra den meningen tog.
"Nu var det ju du, som sa något klokt, och inte jag."
"Jo, men man ska vara optimist. Den här busstationen har varit mitt hem i många år, för att jag har lite aggressioner mot... ordningsmakten. Och svartskallarna lite grann."

Hans kompanjon, som kommit in och satt sig säger åt honom: "Håll käft du, din idiot, och vakta dina ord."
"Ja, ja. Men vet du, den här killen", och han pekar på mig, "det är en för jävligt skön en. Han spelar saxofon."
"Ja, ja."

De försjunker i ett samtal om busstider. Tre meningar
kommer jag ihåg.
"Det här äpplet fick jag av flickan där. Det ska jag spara tills ikväll."
"Ja, ja, men du har ju din gris."
"Ja just det, min Alviksgris." De skrattar gott.
Jag ser att min buss har kommit. När jag reser mig bestämmer de två sig också för att gå ut. Jag hoppar på bussen och sätter mig. När jag tittar ut genom fönstret ser jag min nye vän stå och urinera på Samfoods Pasta Pizza Kebab restaurang. Bussen far förbi, passerar honom utan ett ord.

Av Emil Brännmark 26 jan 2002 20:15