Tunt åtal i politisk grupprättegång

Det rör sig om åtta ungdomar mellan 18 och 23 år som arbetat eller befunnit sig i en informationscentral. De har redan dömts till långa fängelsestraff. Men det handlar om en politisk grupprättegång där substansen i anklagelserna är tunn.

Tingsrätten avstod från att individualisera de åtalades ageranden och dömde samtliga som anstiftare till våldsamt upplopp. Beroende på ålder skiftade påföljden mellan tre och fyra års fängelse.

En av de åtalade bor i Biskopsgården, med flickvän och två katter. En eftertänksam kille som arbetar i hemtjänsten. Skötsam är väl ordet man brukar använda. Han var efter en tandoperation beordrad att hålla sig stilla och letade därför efter något att göra under EU-toppmötet som inte innebar att ränna på stan. Fick genom en bekant tips om en informationscentral. Meningen var att genom att lyssna på polisradio dels dokumentera dessa dagar och händelser, dels upplysa folk på stan så att man kunde undvika konfrontationer med polis.

På direkt fråga fick denne kille svaret att det är fullt lagligt att lyssna på polisradio, vilket det också är. Lika lagligt som att upprätta en informationscentral - under EU-toppmötet hade flera arrangörer egna centraler. Helt normalt. Men redan på natten mellan första och andra toppmötesdagen stormades just denna central av maskerade poliser med automatvapen. Vår kille greps som en av tolv och fördes svårt chockad till häktet i Alingsås.

Han berättar nu att det första förhörsledaren sa var att han riskerade tio års fängelse för sabotage och uppvigling. Va, svarade killen, tror du att jag är terrorist?! Förhörsledaren svarade: Jag tror du är ett fegt äckligt svin som låter dem på gatan göra grovjobbet. De flesta av de åtta åtalade satt sedan över tre månader i häktet - i isolering. Trots att lagen föreskriver kortast möjliga häktningstid, särskilt för unga människor.

En av dem berättar att skarpt ljus tändes i cellen under flera timmar på nätterna, han blev snart tvungen att gå på tunga sömntabletter. Flera av de andra tog psykofarmaka tre gånger dagligen. Det gjorde dem mer lätthanterliga under förhören.

På polisens foton ser infocentralen inte mycket ut för världen: en förortslägenhet full med sovsäckar, väskor och kläder i salig röra. I detta "War Room" fanns inte ens ett riktigt arbetsbord, den enda dator som använts har stått på soffbordet. Likväl inkallar åklagaren polisens dataexpert som inför rätten förklarar att det finns ett speciellt dataprogram som kan skicka SMS-meddelanden och det finns ett annat speciellt program som kan kryptera hårddiskens innehåll - program som påträffats i den beslagtagna datorn.

Vad han inte upplyser om, men tvingas medge på direkt fråga från försvaret, är att det förra programmet är gratis och har många miljoner användare över hela världen och det senare programmet är av den typ som EU nu rekommenderar sina medborgare att av integritetsskäl rutinmässigt använda sig av. Så gick en halv dag i rätten.

Var är då kärnan? Var i de fem tjocka pärmarna förundersökning och fem dagars förhandlingar ligger substansen i åtalet? Jo, från infocentralen har skickats ett tiotal SMS-meddelanden till folk ute på stan. Som mest till 62 mottagare enligt polisens uppgifter. Fyra av dessa har ett innehåll som kan tolkas som en uppmaning att agera på något sätt. Fyra SMS alltså, fyra SMS som riskerar beröva åtta ungdomar deras ungdom. Så här lyder ett av dem, det är närmast identiskt med ett av de andra: "Folk förbereder sig på att försvara sig inne på Hvitfeldtska. Polisen är för få. Alla dit för att hjälpa sina kamrater! Sprid vidare!"
Situationen var följande: Kommunen hade upplåtit bland annat Hvitfeldtska gymnasiet som nattlogi och samlingsplats för demonstranter och seminarier. De 500 som befann sig där var på torsdagsmorgonen plötsligt inringade av polis. Av allt att döma ville polisen oskadliggöra de "vita overaller" som befann sig på skolan och som sedan länge öppet deklarerat att de skulle göra ett symboliskt och ickevåldsgrundat inbrytningsförsök på EU-toppmötet under fredagen. Ett störande moment inför gästande amerikansk president och europeiska kollegor man till varje pris ville undvika.

Priset blev dock högt. De inringade informerades inte tillräckligt väl om möjligheten att tidvis lämna skolan. De som väl lämnade fick inte ta med sig material ut - broschyrer, plakat, utrustning. Den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten var upphävd för de instängda. Paniken lurade. Oron spred sig snabbt, folk har ju mobiltelefoner. När jag själv anlände till Göteborg vid 16-tiden denna dag möttes jag på Drottningtorget av spontana uppmaningar att man skulle bege sig till Hvitfeldtska för att bistå instängda kamrater. Det spreds från mun till mun, det sades i megafoner.

Den stödgrupp som bildades efter kravallerna, Föräldrar 2001, tog häromdagen ett nytt initiativ: alla som varit med om att uppmana andra att gå till Hvitfeldtska och hjälpa de instängda ska nu på tisdag, 22 januari, marschera in på polishuset i Göteborg och anmäla sig själva. Redan efter ett par dygn har ett trettiotal människor meddelat att de som ansvarsfulla medborgare ställer upp på denna aktion - det brott de ska självanmäla sig för kan ju uppenbarligen ge flera års fängelse.

Man väntar sig ljusskygghet och långvarig förberedelse av en illegal "sambandscentral". Men de flesta av de åtta åtalade fick kännedom om infocentralen först de sista dagarna innan den drog igång. En av dem, en 18-årig flicka, gick ensam på ett öppet möte där folk målade banderoller och ett filmteam närvarade. Där blev hon erbjuden att hjälpa till i infocentralen. En annan av de åtalade, en 20-årig kille, anmälde sig genom att ringa ett nummer på ett flygblad som fanns utlagt i en bokhandel. Vad gäller mottagarna av de SMS-meddelanden som sedan skickades ut rekryterades de främst genom en lista på Hvitfeldtska där vem som helst kunde anteckna sig. Jag har träffat en dokumentärfilmare som berättar att åtta av mottagarna av SMS:en var hans egna medarbetare.

En enda av SMS-mottagarna har identifierats av åklagaren som i hovrätten nu ägnar denne åtskillig tid och inte mindre än tre polisvittnen. Det handlar om en 20-årig stockholmare som i ett annat mål dömts till två och ett halvt års fängelse.
Då HD har vägrat ta upp målet har domen vunnit laga kraft, men fallet ska anmälas till Europadomstolen eftersom försvaret inte fick tillgång till åklagarens filmmaterial. 20-åringen i detta mål har inte kastat sten, det har inte heller påståtts, han är i stället fälld för att ha viftat till en folkmassa och därmed agerat som anstiftare till våldsamt upplopp. Han är ännu ett exempel på en som ska tillbringa år i fängelset för att ha uppmanat folk att bege sig till Hvitfeldtska gymnasiet, en handling som alltså även utförts av ett otal oroliga mammor och hundratals andra upprörda människor på stan.

Åklagaren hävdar att infocentralen styrt upploppen genom 20-åringen. Enligt åklagarens egen sammanställning sändes det sista SMS-meddelandet till 20-åringen klockan 14.46 - alltså nära fyra timmar innan 20-åringen begick sin handling klockan 18.40. Sådant ser sambandet ut för den enda konkreta kopplingen mellan infocentralen och ett agerande på stan.

Visst har åklagaren kallat andra polisvittnen för att belägga att upploppen var organiserade genom infocentralen, men vittnesuppgifterna övertygar inte. Och konstigt vore annars eftersom, som en av poliserna uttrycker det, "från middagstid till vår inbrytning vid 18-tiden gjordes det angrepp i stort sett hela tiden". Hur kan då någon tala om orsak och verkan utifrån fyra korta SMS-meddelanden som inte innehåller konkreta eller tidsbestämda instruktioner?
Ett exempel på hur tendentiöst polisvittnena resonerar är polisbefälet X. Vi har alla på tv sett hur de vita overallerna med sina mjuka skydd i olika omgångar försöker tränga sig ut från Hvitfeldtska utan att själva slå mot polisen. De motar mot polismuren och drar sig tillbaka för att ta ny sats, om och om igen ett halvt dussin gånger. Men X tar bara fasta på reträttrörelsen, det var "en polisfälla, man ville locka in polisen för att i stort sett slå ihjäl dem".
Tillkommer så det faktum att trots denna infocentrals påstådda sofistikering och välsmorda organisation förekom under hela upploppsskedet på torsdagen aldrig den mest naturliga strategin för en organiserad attack mot polisen, nämligen en koordinerad utbrytning inifrån Hvitfeldtska och avledande eller stödjande attack utifrån. X själv medgav inför rätten i tisdags: "Jag kan inte relatera ett speciellt meddelande till en speciell händelse."

När de åtta åtalade redan satt i häktet återstod ännu två dagar av kravaller, två dagar av långt värre kravaller: vandaliseringen av Avenyn, skotten på Vasagatan med mera. Hur var det möjligt med än mer omfattande kravaller när infocentralen - om, enligt tingsrätten, under torsdagen "ingivit inte bara de direkta mottagarna utan jämväl folksamlingarna deras ordningsstörande uppsåt" - då var upplöst och oskadliggjord?

De åttas öde avgörs nu i hovrätten. De påstår att allt de velat var att dokumentera toppmötet samt undvika bråk med polisen. En av dem, en 19-årig flicka, berättar hur hon själv var med i Malmö i våras, när stillsamma demonstranter plötsligt fann sig inringade av polis som oprovocerat gick loss på dem. Pojken bredvid henne slogs blodig av batong.

Det är en annan sak att de åtta unga är livrädda och i rätten ibland slingrar sig för att solidariskt nog inte peka ut någon särskild som satt just vid datorn. Men även om någon av dem verkligen skickat dessa SMS från datorn, eller om det var någon av de många andra personer som tidvis vistades i lägenheten, så är meddelandenas innebörd inte prövad och deras samband med händelserna på stan inte utrett. Den mest upprepade uppmaningen var ju spontant allmängods bland skrämda och oroade medborgare.

Hur skulle detta kunna ge fyra års fängelse och än mindre åtta personer sammanlagt 30 års fängelse? Svårt eftersom det individuella ansvaret inte heller utretts i denna politiska grupprättegång.

Av Erik Wijk 22 jan 2002 12:08