Lärare mobbade mej, drog fräckisar

Svenskläraren på realskolan undergrävde ytterligare min blyghet. Då fanns inte ordet mobbning. Han mobbade mej helt systematiskt, har jag först senare förstått.

Sven, som var hans namn, tyckte tydligen själv att han var väldigt rolig. Stod där i katedern och drog fräckisar. Till min förargelse skrattade alltid pojkarna åt skämten. Tänk er en lärare som berättade sådana historier på sextiotalet. Mycket ovanligt, mycket provocerande.

Min blyghet och försiktighet upptäckte han direkt. Sven sa, att han skulle ta bort den, innan läsåret var slut. Ack, där bedrog han sej. Hans påhopp gjorde blygheten än större.

När han ville ha fram en till svarta tavlan för att skriva. Vem tror ni han valde varje gång? Just det, Fällforsen, som han kallade mej. Jag läste en egen dikt en gång och jag bodde i Fällfors. Därefter började han håna mej, hur jag satt vid forsen och skrev dikter. Ångrade sedan att jag läst den i klassen. Det borde upplevst positivt att jag författat en dikt. I stället blev det till något negativt för mej.

En lektion skulle vi träna oss att diskutera, minns inte vad. Som vanligt tordes jag inte öppna munnen. Det upptäckte Sven. "Ni får inte gå ut på rast, om inte Fällforsen kan förmå sej att säga någonting." Där satt jag och ville bara försvinna genom golvet. Oj, vad jag brottades med mej själv. Allas ögon var riktade mot mej, trettiosex par ögon. Mina läppar var helt ihoplimmade, inte ett ord kom fram. Så dum och värdelös jag kände mej. Han skulle vänta ut mej, men förgäves. Jag vann.

Jag minns inte, att någon av klasskamraterna pratade med mej om lärarens fixering vid min person. Själv sade jag aldrig något, för jag skämdes så över mej själv. Skämdes över mitt sätt att vara, skämdes över min blyghet. Visst var jag annorlunda än de övriga.

Mina föräldrar förstod nog aldrig problemet. Hemma skämtade jag om Svens beetende. Härmade hans sätt att prata, hans sätt att gå. Fick dem att skratta åt läraren. Det var mitt sätt att bearbeta. Kunde inte visa mina föräldrar mitt innersta, hur sårad och värdelös jag var.

Sven måste själv haft stora problem. Jag tror att han var en energitjuv. Han tog av min, för att själv må bättre. När folk mår dåligt, kan de ta av andras energi. De lyfter sej själva, men sänker offret. Jag var ett ytterst tacksamt offer, hämmad, blyg och totalt menlös. Gav bort min energi helt frivilligt.

Av Vivi-Ann Bryggman 22 jan 2002 09:53