Över ån efter vatten

Det är sommarnatt och rummet vilar i ett mjukt grått mörker. En kvinna sitter på en pall och spelar cello, tonerna fyller den kala våningen med en sällsam melodi. Hon som spelar är klädd i nattlinne. Hennes hår är silverfärgat och ansiktet är försjunket i djup koncentration.

Utanför fönstret, i murgrönan som täcker husets vägg sitter en koltrast. Den tycks förtrollad av tonerna som tränger ut från lägenheten. När morgonens första bleka ljus faller över hustaken brister fågeln ut i en egen kvittrande melodi. Samtidigt hörs en falsk ton där inifrån och så tystnar både fågeln och cellon.

Kvinnan blir sittande med slutna ögon, men nu hänger hennes huvud håglöst över instrumentet. När koltrasten sjunger igen reser hon sig och går sakta fram till det öppna fönstret. Hennes rörelser är exakt avmätta - gången minner om ett kattdjurs.

Att flyga från Stockholm till Peking är att färdas runt nästan halva jordklotet. Sådana avstånd stämmer till eftertanke. I en flygplanskropp högt ovan molnen befinner sig människan en tid i ett varken eller rum där tanken blir fri. I Air Chinas första klassavdelning finns det också gott om plats att få vara för sig själv. I en av de bekväma läderfåtöljerna sitter kvinnan med det grå håret. I hörlurarna som hon alltid har med sig när hon tvingas resa ljuder Rachmaninov. Kvinnans ögon är slutna men hennes händer är febrilt sysselsatta. En blyertspenna tecknar siffror och geometriska former på ett billigt spiralblock. Sida efter sida fylls av formler och märkliga figurer. Musiken tystnar och kvinnan lägger blocket och pennan åt sidan. Hon blickar ut i mörkret där utanför och undrar om Rachmaninov själv vetat hur nära han var att lösa Eckerhartz gåtfulla teorem. Hon bläddrar igenom sina hastigt nedtecknade skisser och ser att allting stämmer så när som på något obetydligt. Någonting som hon anar men inte kan definiera. Likt ett flygplan som vibrerande försöker tränga genom ljudvallen kämpar Rachmaninovs geni mot Eckerhartz gäckande hägring. Hjärnblödningen och den påföljande galenskapen måste ha kommit som en befrielse.

Människans största begränsning är de ramar och hinder som hon själv sätter upp för sitt tänkande. Så föreställer sig till exempel många att musiken värld och matematikens skulle vara väsenskilda, emedan de i själva verket är olika sidor av samma mynt. Om Albert Einstein valt att uttrycka relativitetsteorin i toner i stället för att använda siffror och formler, skulle han ha gått till historien som ett av vår tids största musikaliska genier. Han hämtade inspiration från samma källa som blev Rachmaninovs uppgång och fall.

Morgonstjärnan tänds i öster och kvinnan med det silvergrå håret känner tröttheten komma smygande. Innan hon somnar bläddrar hon förstrött bland sina papper. Hon ser sitt namn och läser roat hur man presenterat henne:

The 5th International Math Convention of Beijing this year proudly presents Mrs. NN from Sweden as its key note speaker. Her research in the borderland between classical music and discrete algebra has brought science close to resolving the Eckerhartz paradox.

Hon viker ihop den glättiga broschyren och stoppar ner den i stolsryggen framför sig, lutar sig bakåt och sluter ögonen. I drömmen är hon en svart fågel som far i glidflykt över kinesiska trädgårdar.

Peking är sig likt. Om någonting alls kan vara sig likt som befinner sig i ständig omvandling. Samma eviga myller och trängsel och samma avgasmättade hetta. Samma taktfasta puls; staden som ett levande väsen, en organisk kropp som för länge sedan överskridit sin kritiska massa men som ändå fortsätter växa.

Kvinnan med det grå håret undviker den väntande limousinen och navigerar i stället själv ut på den sjudande trottoaren. Hon tänker att det är som att stiga ned i en jämt framvällande flod och hon upplever en svagt pirrande spänning i att släppa taget och tappa kontrollen. En oemotståndlig kraft av anonymt kaos som slukar allt och suger henne framåt.

Nu ser hon konferenscentret. Det ligger i en lummig oas på andra sidan den breda vägen. Hon har börjat kryssa mellan bilar och cyklar då hon hör fågelsången. Det är samma koltrast som sjöng i den svenska sommarnatten. Den sitter i ett av parkens träd och kvittrar för henne på nytt och hon hejdar sig mitt i ett steg då hon förstår. Det är som om allting faller på plats i ett slag. Allt stoj och stim har tystnat och det enda hon hör är koltrastens perfekta sång. För varje ton som når hennes öra uppstår aldrig förut skådade geometriska formationer framför hennes ögon. Universum fylls av euforiskt ljus.

Hennes nacke bryts likt en torr kvist när en lastbils backspegel slår mot hennes huvud. Hon är död innan hon fallit till marken.

Av Hannes Eder 21 jan 2002 13:53