Intressant. Enormt intressant.

Har inte haft alltförmycket sömn, så vi satte oss rätt motvilligt i bilarna för att åka de trettiofem milen hem till St. Petersburg.

Narva. Inga bilar i tullen. Borde vara igenom på femton minuter. Bommarna åker upp. Sträcker fram papperen.
-Var är din "propusk", var har du tillståndet att åka in i tullen??
-Öhh?
Mannen suckar.
-Du måste köa för att få ett papper som ger dig rätt att åka i i tullen.
En karta åkte fram.
-Åk dit. Andra sidan stan. Kom tillbaka sen. OK?
Bryter inte ihop. Varit med om värre. Väntat sex timmar en gång för att de inte visste vad en husvagn var. Har sett folk reparera sina bilar mitt i vältrafikerade korsningar, totala sönderplockningar som gjort korsningen till lite av en rondell. Fast man använder ju inte mitten av korsningen så ofta, ändå. Bara ett exempel.

Log och åkte till stället jag skulle få "propusken" på. Missar avfarten. Kön går ända ut på vägen. En man stannar mig i en korsning och undrar om jag vill ha en snabb biljett. Han har bölder i ansiktet. Korsningen är väldigt trafikerad, och bilarna tutar irriterat på mig. En ryskreggad bil knuffar lite i min backspegel. Fast han tutar å andra sidan inte. Böldmannen bedömer mig med blicken. Hur mycket pengar kan svensken ha?

Han hinner öppna budgivningen. 50 dollar. Tittar på honom med min vanliga "är du idiot, eller"-blick. Börjar veva upp rutan och lägger i växeln. Ingen reaktion. Ingen prissänkning. Han har alltså inte hur många biljetter som helst, och kommer att bli av med de han har. "Tja, vill du köa i sex-sju timmar är det bara att börja." Jag rivstartar och inser för sent att jag återigen har missat kön till parkeringsplatsen där kvällen ska tillbringas.

Håller fortfarande mig lugn. Har sett värre. Ett annorlunda land. Har sett toaletter med guldkranar och glänsande porslin men med oförklarliga, leriga kladdiga skoavtryck på toaringen. Måste kräva akrobatik i högre skolan att åstadkomma nåt balanserande sådär, som en höna på en sittpinne. Har sett toaletter som skitits helt fulla, varefter man fortsatt med papperskorgen intill, som man i vanliga fall bara ska slänga toapapperet i. I detta land finns det grönt gräs på gatorna i december, mitt i snön, eftersom värmeledningarna går förbi där i marken, förmodligen oisolerade. Kärnkraft är billigt.
Åker in. Sextio bilar före. Inom en halvtimme förstår jag att man släpper fram ca fyra bilar per kvart. Utom när det är kafferast. De är vänliga här. Får ladda min telefon. Hade jag aldrig fått på ryska sidan. Där blev jag utskälld av några smutsiga små tiggarbarn; "Din snåla gamla giriga kapitalist" eftersom jag var utan pengar att ge dem. Fast kanske hade de kunnat växla min tusenlapp, till valfri valuta. Man blir lätt cynisk här.

Småsnackar med en amerikan och hans est-kompis, som för första gången åker genom tullen. Jänkaren ler. Esten blir mer och mer uppretad varje sekund. Jag bara ler. "Var det ingen som bjöd dig en propusk för 50 dollar?" Esten går i taket, tänker få en infarkt. "I mitt land?!!" Han skriker på om reformer och korruption. Jag och yankeen småsnackar. Esten vibrerar. Onåbar. Mumlar ett mantra om inrikesministern och korruption. Sen försöker han betala sig fram. Det går inte, han måste vänta tills det är fyra bilar kvar innan expeditionsavgiften får erläggas.
Nu rullar han med ögonen och rabblar namnen på olika advokater och kanske voodoopräster han ska anlita. Men när det inte hjälper resignerar han. "Hur länge måste jag vänta?" En axelryckning till svar. Esten börjar gå mot sin bil. Det blir märken i asfalten av hans stampningar. Ser min chans att sätta in min stöt, den dödande. "Vad har du för nummer?" frågar jag.
-98.
-OK, säger jag och ler. Jag har 45. Då har du bara 3-4 timmar kvar att vänta.
Esten bryter ihop. Åkallar nu förmodligen förutom advokater även demoner i sina svador. Jag flinar. Inser att jag njuter av detta, har lyckats knäcka en lokal urinnevånare. Har blivit ryss och maktmissbrukare. Ett ryskt nationellt drag är nämligen att använda så mycket av sin makt som man kan, även om man egentligen inte är avsedd att ha någon. Ungefär som dörrvakterna hemma.

Om en kvart är det min tur att betala mina 15 kronor. Då ska jag gå förbi estens bil och le uppmuntrande och säga:
" Vi ses på ryska sidan. Det är ännu tuffare där." Eller: "Visst är det märkligt att det ska vara så svårt att komma UT ur sitt eget land?"

Om fem timmar kommer jag att ligga på mitt hotellrum, som har ett bord och en säng, en hård säng, alltid full av döda mygg fast jag inte slagit ihjäl dem. Tror de är allergiska mot mitt blod. Femton bett - femton myggor varje morgon. Kliar som attan. Eller har de varit hos nån i rummet intill först och druckit alko-blod? Undrar hur mycket promille en mygga tål? Finns det forskning på det? Ska undersöka det sen.

Nu ska jag tänka lite på hur man på ett pedagogiskt sätt på säkerhetsgenomgången på jobbet imorgon kan förklara för mina ryska medarbetare att det inte är hälsosamt att kontrollera varför en osäkrad bultpistol inte går av när man skjuter genom att titta in i mynningen med fingret kvar på avtryckaren.

Av Jonatan 17 jan 2002 16:00