Lånet del två av två

Mysrys.

- Det är ingen fara, ta det lugnt. Det går säkert bort i tvätten. Annars kan jag alltid skaffa mig en ny tröja, den här har hängt med väldigt länge nu.
Jag kände hur jag rodnade, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag stod där som ett fån med halva min glass över hans tröja och resten av den i handen.
- Men något måste jag göra, jag kan inte lämna dig såhär.
Han stod länge och bara betraktade mig, alldeles tyst. Han öppnade munnen som för att säga någonting men stängde den igen. Han tittade på sitt armbandsur, sen på mig. Det var som om han brottades med något, som om han både ville fråga mig något och samtidigt inte. Till slut sa han:
- Du kan bjuda mig på en kopp kaffe, det är kanske dags för mig att ta en paus.
Det bubblade i mig, denna vackra man ville ta en fika med mig. Jag log som ett fån och svarade:
- Åh hemskt gärna.
- Bra, sa han och log. Vet du nåt bra fik här i stan?
- Javisst, jag känner centrum som min egen bakficka, jag har bott här sen urminnes tider. Jag kanske skulle presentera mig. Katharina heter jag, sa jag och räckte fram min lediga hand.
- Jag vet, svarade han. Du kan kalla mig Nennam.
Klart att denne man skulle ha ett exotiskt namn, en Kalle eller en Göran var han definitivt inte.
- Vilket ovanligt namn, vars kommer du ifrån? Hur kan du veta vad jag heter?
Orden bara fortsatte flöda ur min mun.
- Du ser precis ut som en Katharina, visste du inte att alla Katharinor har en tendens att snubbla över främlingar?
Jag trodde inte det var möjligt att rodna ännu mer, men jag kände hur hela ansiktet hettade till.
- Men var kommer du ifrån när du har ett sånt ovanligt namn?
- Jag har ingen fast adress för tillfället, jag reser väldigt mycket i mitt jobb. Det är trist, men jag tillbringar mesta delen av min fritid på nåt anonymt hotell någonstans i Sverige. Ursprungligen kommer jag från ett litet ställe som kallas paradiset i folkmun. Det är en liten ö nere i södra Europa. Det är faktiskt ett paradis, men det är inte så ofta jag haft möjlighet att åka hem dom senaste åren. Jag hoppas kunna resa dit snart igen. Någon gång kanske du har möjlighet att besöka mitt lilla eden, och då lovar jag att vara din personlige guide.
- Det låter underbart att bo i paradiset, sa jag och log stort. Jag älskar att resa. Tyvärr är det några år sen jag senast kom iväg på en resa. Jag har jobbat för mycket, men jag har eventuellt tänkt ta tjänstledigt ett par månader nästa vår och göra allt som jag har försakat dom senaste åren.
- Det tycker jag att du ska göra, sa han och log igen.
Det blev tyst en liten stund, så jag tog mod till mig.
- Så, ska vi gå? Frågade jag.
- Damen först, svarade han.

Vi gick ner till hamnen. Där nere vid piren fanns ett alldeles underbart litet cafe. Vi beställde in varsin stor cafe au lait och satte oss ner vid dom bruna träborden. Vinden nere vid vattnet svalkade alldeles lagom. Servitrisen kom ut med en våt handduk, och förläget försökte jag få bort fläckarna på hans tröja. Resultatet blev inte strålande, men mindre iögonfallande än det varit i alla fall.

Jag vet inte vars timmarna tog vägen. Vi blev sittandes där hela eftermiddagen, ända in till kvällen. Det var som om vi inte kunde sluta prata med varandra. Eller rättare sagt, det var som om jag inte kunde sluta prata. Han var lite förtegen om sig själv. Jag fick veta att han bara var i stan över dagen, han hade lite affärer att göra här. Hans chef var helt ok, men lite krävande. En annan sak jag undrade över, var att han tittade på klockan, minst en gång i kvarten böjde han armen och tittade. Jag frågade honom om han hade annat att göra, men han bara log och sade att det var inget som inte kunde vänta.

Hela tiden frågade han mig om mig själv. Hur min barndom hade varit, vilka intressen jag hade, hur mitt liv såg ut. Det var något med honom som jag aldrig upplevt med någon annan förut. Jag kunde inte sätta fingret på vad, men orden bara rann ur mig. Utan att jag hade tänkt säga så mycket som jag gjorde, hade jag gjort det. Jag berättade om den gången när morfar spökade för mig och syrran, den gången pappa glömde mig på campingen och första gången jag grät mig till sömns. Han bara lyssnade på mig och frågade ännu mer.

Så småningom sjönk solen stilla ner mot horisonten och brisen blev lite kyligare. Jag tittade bort mot gågatan och såg att affärerna hade stängt. Folkleden var mycket tunnare nu, och dom flesta hade väl åkt hem för att äta middag. Jag kände hur det kurrade i magen och undrade om han också var hungrig.
- Det känns som om jag skulle kunna äta snart, sa jag lite försynt. Är du också hungrig?
- Jag är ledsen, svarade han, jag måste åka vidare snart. Han tittade än en gång på sitt armbandsur. Bara en liten stund till, bara några minuter till, sen är det säkert.
- Säkert? Hur menar du då? Jag kände mig lite förvirrad.
- Än en gång, jag är ledsen. Hur gärna jag än skulle vilja berätta det för dig så kan jag inte, jag har en kund som kräver tystnadsplikt.
Nu kände jag mig ännu mer förvirrad, men jag beslutade mig för att inte vara nyfiken. Ville han inte tala om vad han jobbade med, kunde jag inte tvinga honom. Kanske han arbetade för regeringen, eller inom Säpo. Det skulle stämma med den mystiska, vaga bild, jag fått av honom.
Han tittade på klockan och reste sig upp.
- Nu är tiden ute, jag måste åka.
Jag kände ett stygn i hjärtat av besvikelse. Tänk om han bara försvann ur mitt liv lika snabbt som han kommit in i det? Nej det ville jag absolut inte, jag ville veta mer, veta allt, om denna man.
- Kommer vi att träffas igen?
Han tittade mig djupt i ögonen, han höll kvar min blick i sin länge, länge. Jag stod mållös och bara lät det ske.
- Vi kommer att ses igen, kanske inte i morgon, men jag lovar dig, vi kommer att ses igen.
Han tog upp ett litet visitkort ur fickan. Han tog min hand i sin och lade den i min handflata. Jag ryckte till när jag kände hans värme och jag kunde inte släppa hans blick.
- Se det här som ett lån, sade han. Nästa gång vi ses tar jag tillbaka det.
Hans mun nuddade lätt vid min panna, och hans hand släppte försiktigt min. Han tog några steg tillbaka, vände sig om och började sakta gå därifrån. Jag stod som paralyserad och tittade efter honom. Först när jag inte kunde skönja hans ryggtavla längre, tittade jag på kortet. Det var helt i vitt med svarta bokstäver. Det var väldigt enkelt utformat, och utan logotyp.
Det stod: Nennam Eil, transportör.

Som i dvala gick jag tillbaka till bilen. Jag var alldeles matt av denna förunderliga dag och jag längtade hem till min egen vrå. Att bara få sätta sig i soffan och låta huvudet bli alldeles tomt. Smälta alla intryck. Jag visste att tids nog skulle jag tänka på honom en hel del.
Jag startade min gamla trotjänare som gick igång på första försöket, som vanligt. Jag höll fortfarande i det lilla kortet, så jag lade det på instrumentbrädan. Jag lovade mig själv komma ihåg att ta in det när jag kom hem.
Sakta gled jag ut ur centrum och svängde av hemåt.
Halvvägs in i biltunneln tog det stopp.
Jag blev lite irriterad, jag var tagen av allt som hänt och ville komma hem fortast möjligt. Dessutom kurrade magen högljutt. Den ville ha mat, nu!

Irritationen rann av mig då jag hörde ambulans sirener. Åh nej, det hade hänt någon olycka, förmodligen en bilolycka, för strax efter kom brandkårens bil susande förbi i den andra filen. Jag bad en stilla bön att det inte skulle vara något allvarligt. Att inte någon skulle, eller redan hade, mist någon nära och kär. Vad fruktansvärt det skulle vara om det drabbade en själv, bara sådär utan förvarning. Plötsligt skulle polisen stå utanför dörren och meddela att något allvarligt hade hänt. Usch, jag fick kalla kårar av tanken.

Jag slog på stereon och hoppades det skulle vara någon lagom uppåt låt på, som skulle få mig på muntrare tankar. Blicken gled över vindrutan, och jag fick se något som såg ut som några fläckar. Jag lutade mig närmare för att ta bort dom. När jag kom nära såg jag att det inte var några fläckar. Det var texten på visitkortet som reflekterades i rutan. I skenet av dom gula lamporna försökte jag läsa det igen. Det var inte helt lätt att försöka se vad som stod när det var bakfram.
Det var då jag såg det.
Sakta och med stigande fasa läste jag vad som stod.

Jag slutade att andas och stirrade på bokstäverna framför mig: liE manneN, transportör.
Och plötsligt stod allt så klart. Hans ovilja att tala om sig själv, hans maniska tittande på klockan hela tiden.
Hans intresse av att veta om mitt liv.
Något hos mig hade fångat honom.
Det var jag som skulle varit i den där ambulansen just nu, det var mig han hade kommit för att hämta den här dagen.
Han hade givit mig ett lån, varför visste jag inte, men han hade lånat mig mer tid.
Vad han inte gav mig, och det enda som rör sig i mitt huvud nuförtiden... är vilket datum det förfaller.

Av Lena Vikberg 14 jan 2002 09:46