Likfynd på stranden

Adrenalinet som fyllde henne kom sig av livet självt, och känslan av att faktiskt leva. Det pumpades ut från hennes nykära hjärta, förälskat i känslan av välbefinnande och lycka.

Hon smällde igen dörren efter sig. Tårarna blandades med det mjuka sommarregnet som rullande smekte hennes matta kinder. Hennes kinder, som alltid förr hade haft en rosa ton. En rosa ton som skvallrade om välmående och livslust. En glans som nu sedan länge varit försvunnen.

Hon visste inte var hon var på väg, bara att hon måste bort, så som hon tänkt så många gånger förut. Men alltid har det slutat på samma sätt. Att hon tyst smugit sig in genom dörren igen, samma dörr hon innan så förtvivlat kastat sig ut genom. Då hon tvingat sig själv att krypa ner i sängen och trots allt som hänt lyckats falla i sömn, utmattad av gråt och förtvivlan.

Men inte den här gången. Inte en chans. Nu skulle hon bevisa, för sig själv och för de som gjort henne så ont, att hon inte gav vika. Den här gången skulle hon inte komma krypande tillbaka. Hon skulle hitta Henne. Den hon varit, men den som trängts undan av osäkerheten och den psykiska misshandeln. Hon skulle kunna bli älskad igen. Älskad av den ende som kunde ge henne trygghet och lycka. Hon skulle klara av det. Hon måste älska sig själv.

Sommarnatten omgav henne med sin skönhet och lugn. Den ljumma vinden lekte retsamt med hennes hår och viskade ömt i hennes öra. Trädens löv raspade lätt av vindens beröring och gräset vek sig av dess minsta vink. Vinden var denna nattens härskare, med en makt som sträckte sig långt över oändligheten. Men denna vind höll i en sällsynt makt, baserad på kärlek och medlidande, inte på hat eller förtryck som så ofta annars kännetecknar maktens utövare.

Hennes inre lockades av nattens härskande mystik och snart rycktes hon med i dess mäktiga föreställning. Hennes fötter fick eget liv och de dansade så graciöst fram på den upptrampade stigen. Hon blev ett med sig själv och naturen runt henne smälte in i hennes sinne. Virvlande och skrattande levde hon sig in i sin nyfunna roll, sin roll som nattens gudinna.

Adrenalinet som fyllde henne kom av livet sig självt, och känslan av att faktiskt leva. Det pumpades ut från hennes nykära hjärta, förälskat i känslan av välbefinnande och lycka. Det flöt ut i ådrorna och fyllde varje del av hennes kropp, varenda kärl kände livets berusning och följde sprittande med i nattens dans.

Hon kunde inte minnas att hon någonsin känt sig så. Så stark, så lycklig och så nöjd. Kanske var detta första gången. Vinden hade tagit hennes miserabla oskuld, och ersatt den med livets kärlek och känsla av just liv. Befruktad av lyckan som snart skulle resultera i ett nytt liv. Hennes eget liv. Ett liv där det var hon som spelade roll. Ett liv där villkoren för att leva utgjordes av hennes egna känslor och tankar. Ur Hennes eget perspektiv. Hennes eget samspel. Där hon själv hade makten. Hon hade hittat tryggheten, vinande runt henne fanns den.

Hon följde vinden. Hon var inte rädd. Hon följde det som frigjort hennes inre. Inte ens då, när hon kom till kanten, var hon rädd. Bara lycklig. Inte ens i fallet var hon rädd. Rädslan vann aldrig över henne. Inte den här gången. Hon följde vinden. Men hon följde inte livet vidare. Vinden frigjorde hennes liv, löste upp hennes misär och hennes helvete. Allt det ligger nu dolt på botten, begravt för alltid.

Av Josefin Åkesson 13 jan 2002 19:45