Lånet del ett av två

Den första gången jag såg honom var också den första dagen på min semester, en välförtjänt sådan. Jag var sliten, både psykiskt och fysiskt. Mitt arbete tog det mesta av mina krafter och det lilla som fanns kvar när jag kom hem, brukade försvinna under ständiga gräl med min före detta sambo. Jag säger före detta, för sen en vecka tillbaka var jag lycklig singel igen. Nej lycklig är kanske inte riktigt sant. I mina drömmar hade jag sett honom som den som skulle bo i mitt hjärta, till dess det slutat slå. Men realiteten kom knackande på dörren och likväl var väl kanske det. Det skulle varit än mer uppslitande att tvingas dela på eventuella barn, men vi hade aldrig hunnit så långt.

Mina semesterplaner var ganska diffusa än så länge. Framför allt skulle jag vila, hitta mitt leende igen och bara njuta av sommarens alla dofter. Det var som sagt första dagen. Jag hade inte ställt någon väckarklocka, och armbandsuret hade jag begravt längst in i byrålådan ute i hallen. Ingen tid skulle få styra mig. Under fyra veckor skulle jag inte ens snegla på en klocka.

Solen stod högt på himlen när jag vaknade denna måndag. Stadens brus var intensivt, och tyvärr hörde jag mest bilar i stället för fåglar. Jag gjorde en sån där underbar frukost. Rostat bröd med ost och marmelad, 2 löskokta ägg och en kanna med te. 4 apelsiner fick offra sig i min jakt på färskpressad juice till. Endast iklädd morgonrocken tog jag min frukostbricka med mig ut på balkongen. Jag bredde ut morgonens tidning över ena halvan av bordet och min frukost över andra halvan.

Vad jag njöt, jag slöt ögonen och kände hur solen värmde mitt ansikte. Då kände jag något, nackhåren reste sig av den där speciella känslan man får ibland. Jag var inte ensam. Hastigt öppnade jag ögonen och tittade mig omkring. Nu såg jag inte mycket mer än grannens balkong eftersom jag bor på fjärde våningen, men känslan fanns kvar. Jag reste mig upp och tittade ner, där nere vid gathörnet stod han. Han var lång, kanske 1.90. Hans hår var mörkt, nästan svart, till och med från det här avståndet såg jag hur vacker han var, och han tittade rätt upp på mig. Jag kunde inte ta ögonen ifrån honom, jag bara stod där, fångad i hans blick. Det kändes som evigheter, fast det nog snarare handlade om någon minut bara.

Plötsligt vände han bort blicken och försvann runt hörnet. Jag tog tag i balkongräcket och kände mig nästan lite yr. Hastigt satt jag mig ner på stolen. Jag tittade på min härliga frukost men hungern var som bortblåst. Jag skakade lite på mig, som för att skaka av mig en olustig känsla, men jag kände mig inte olustig. Istället var det något alldeles fascinerande över denna mystiske främling med det vackra ansiktet. Jag undrade om jag nånsin skulle få se honom igen.

Redan samma dag, skulle det visa sig. Jag hade tagit en ljum härlig dusch när jag kommit in igen. Temperaturen hade redan klättrat till över 20 grader och innan aftonen skulle den säkert vara uppe i 25. Solen sken från en fullständigt molnfri himmel, så klädvalet var inte svårt. Jag tog på mig en ljusblå, kanske lite för kort, men väldigt skön klänning och klev in i mina sandaler.

Medan jag blåste håret torrt, funderade jag över vad jag skulle hitta på denna första sköna lediga dag. Det var för härligt för att stanna inne, men det var lite sent för en tripp ner till stranden. Innan jag hade packat bilen och kört ut dit skulle det vara alldeles fullt med folk där. Nej det fick bli en dag på stan. Bara strosa runt, titta på folk och äta en riktigt god lagad måltid. Jag gick ner i garaget, där det var svalt och skönt. Min bil stod där jag sist hade lämnat den och jag backade vant ut den. Det tog inte mer än två minuter innan bilen kändes som en bastu. Air-condition tillhör inte standardutrustningen på äldre bubblor, men jag älskade mitt gamla ruckel. Trots att min förhållandevis höga lön skulle tillåta bilbyte kändes det som att svika en gammal vän, som trofast tagit mig från punkt a till punkt b. Utan att nånsin få ett motorstopp, utan att ens få en punktering.

Jag fick en andpaus i biltunneln, det gula ljuset därinne värmde inte som det gula ljuset därute. Efter 20 minuters händelsefattig körning befann jag mig nästan i centrum. Hör och häpna, men jag hittade en ledig parkeringsficka nästan med en gång. Jag låste bilen, och var noga med att se till så alla rutor var uppvevade. Det fanns snart ingenting som lämnades i fred av klåfingriga typer. Trots att min bilstereo inte var av senaste snitt kunde den vara begärlig nog.

Det fina vädret till trots var det fullt med folk på gågatan. Överallt gick det mammor med barnvagnar, ungar i färgglada shorts och unga par hand i hand. Jag försökte att inte titta på dom. Min separation var fortfarande för färsk för att det inte skulle göra ont att se alla nykära, med ögon bara för varandra. Snabbt svalde jag dom förrädiska tårarna som brände under ögonlocket, och förbannade mig själv för att jag glömt ta solglasögonen med mig.

Efter att jag strosat runt ett tag och tittat i skyltfönstren bestämde jag mig för att det var dags för sommarens första och största glass. Det fanns glassgubbar överallt så jag stannade till vid första bästa. Jag tog en strut med hela sex kulor, och grädde på toppen för att riktigt frossa. Balanserande med den gigantiska struten sökte jag mig mot parkbänkarna. Överallt var det folk och det skulle inte bli lätt att hitta nånstans att sitta ner. Plötsligt snavade jag till över kullerstenarna, glassen svajade oroväckande och jag tog några snabba steg framåt medan jag förtvivlat försökte hitta balansen igen. Utan att jag kunde stoppa det sprang jag rätt in i en människa framför mig. Glassen trycktes mot en mörk tröja och grädden smetades ut.

Förtvivlat tittade jag upp, rätt in i dom blåaste ögon jag någonsin sett. Dom var isblå, med svarta ringar runt pupillen. Irisen var svart och det fanns mörkare blå stråk mitt i allt det isiga. Jag tappade hakan, det var mannen från i morse, det kunde inte vara någon annan. Samma känsla av absolut fascination slog mig. Jag öppnade munnen och stammade:

- Åh förlåt snälla du, det var inte meningen, jag snubblade till och tappade balansen. Men titta vad jag ställt till med, din tröja är alldeles förstörd. Är det inte varmt med en sån tjock tröja en dag som denna? Vänta ska jag hitta något att torka med. Kanske jag kan ordna något vatten nånstans. Orden bara kom ur min mun, utan substans, mer som från ett babblande barn. Han tittade på mig, med en blandning av leende och av, ja av vadå? Han såg nästan ledsen ut.

Av Lena Vikberg 13 jan 2002 19:54