Den medelstora stadens förbannelse

Karlskrona: 60 000 invånare, expanderande, lysande framtidsplaner, stolt världsarv, lokalpatriotiska kommunpolitiker och ett förljuget idrottsliv i skuggan av IT-boomen. Nyrika kostymer med mobila liv i mobila hem med mobila familjer, där stallet, i vilket Jesus föddes, bytts ut mot mobiloperatören Europolitans stolta mast. Den gamla örlogsstaden som blev en IT-stad, en pärla i skärgården, en bubbla bland miljonerna som varsamt bollas fram och tillbaka mellan spekulanternas mjuka, velande händer på börsen. Tidningarna kan med färgglada staplar stolt redovisa att inflyttningen är något större än utflyttningen och framtidens varma sol lyser med ens mycket klarare. Här händer allt! Men ändå händer ingenting. Det är den medelstora stadens vilande förbannelse.

Möjligheterna finns. Det är bara att ta för sig. Sätt ut armbågarna och visa vad du vill och du får vad du vill. Det är ett av dagens mest slitna måtto och medelstadens breda och lugna gränders stolta lag. Hur man än vänder och vrider så blir man en medelmedborgare, en grå klick i den allt för gråa massan. En normernas slav i ett normernas hav med vadderade armbågar som åror i det lugna vattnet.

Vad finns det här att berätta? Det som alla redan vet? Nej, ge mig istället lite småstadsmisär så folk fattar vad jag talar om! Ge mig en gammal mack med en trubbig ägare och låt den bli ett nav i tillvaron för alla här runtomkring! Ge mig ett regnigt sågverk och driv det i konkurs så att bittra grovarbetares smärtsamma klagan kan rulla över nejderna! Ge mig ett lokalt fotbollslag som enda utväg i en värld där Prozac kan konkurrera med mjölken i närbutiken! Och till slut, ge mig en trång och svettig replokal som ett schysst alternativ till allt helvete! Där finner vi framgången, mina vänner! I avfolkningskommunerna finner vi de som vågar ge upp det de inte har.

Här i medelstaden lever lagom lättast, så varför göra det svårt för sig? Bli en av alla andra och allt kommer att ordna sig. Det är lätt att lockas av frestelsen. Så vem är jag? En lagom stackare som kanske skulle vilja välja mellan stort eller litet där han hamnat i kläm mittemellan. Och i kläm sitter han. Fastkilad och bortglömd i medelstadens turistbroschyrer och sommarvykort, kanten på osten som skars bort i mån av effektivisering och intensifiering. Här velar jag runt i kurskataloger från högskolan, en av arbetsförmedlingens trogna nyttjare av de mystiska men välgörande vattenkylarna, utplacerade bland de kompetenskrävande platsannonserna.

Visst kan jag om jag vill. Se bara på mina vadderade armbågar. De kan nog bana sig fram om de så önskade. De kan nog göra mig till en av de gråa klickarna som utgör den gråa massan. Ge mig bara en mobiltelefon, en dåligt avlönad praktik i hopp om fast anställning, ett underbart studentliv med lyckliga och målmedvetna vänner och en lagom målmedveten inställning till allt vad jag vill syssla med. Ge mig det och jag drunknar i allt det där. Så, nej tack! Ge mig istället något att skriva om, något att lida för, något att brinna för. Annars flyttar jag till Olofström och blir småstadsmiserabel med hopplösa stockholmsdrömmar. Då, min kära medelstad, då, mina älskade kostymer, då, mina utstakade framtider, då blir det poesi!

Av Arvid Jurjaks 29 dec 2001 19:21