800 minusgrader

Kära Indien, kära Pakistan. Jag vet att USA bombar terrorister och annat folk i Afghanistan. Jag vet också att Israel jagar terrorister i Gaza. Därför tycker ni kära indier att ni ska få bomba pakistanska träningsläger, för att oskadliggöra kommande attacker. Eftersom det inte finns någon allsmäktig lag, förutom ett gäng med biblar som alla tolkas olika, så visst får ni. Men ska ni?

Ni har flyttat fram en del av er kärnvapenarsenal till gränsen. Så det råder inget tvivel om att ni är redo. När jag smakar på ordet kärnvapen vevar maskinisten i mitt bakhuvud igång en gammal skräckrulle. Som kulminerar när en gigantisk svamp försöker sträcka sig ända upp till någon av pärleportarna. När eftertexterna - som fortfarande - rullar, ser jag sönderbrända, lemlästade människor i ett ökenlandskap. Som hämtat ur en fictionrulle signerad James Cameron, intet levande.

Men om Pakistan började då? Om det var dom som den trettonde december attackerade parlamentet och sköt ihjäl tolv stycken intet ont anande politiker? Då har ni rätt att idka det som idag så populärt används, rätten till självförsvar. Ni har rätt att spränga träningslägren åt helvete eller var dom nu hamnar, ni har rätt att mosa sönder deras kommande attacker. Ni har rätt, men ska ni?

Ett fullskaligt krig mellan två kärnvapenmakter stod inte på min önskelista inför helgen. Blotta tanken är högst motbjudande och dominoeffekten är en lurig fan. Trampar man på hans lilltå sätter man igång högen med brickor. Det rasslar till och allt har fallit samman. Prydligt och snyggt.

Nu har ni bägge meddelat att ni egentligen inte vill strida. Inte på några månader ännu i alla fall. Det är vinter och kinkigt uppe i bergen, även på era breddgrader. Men, ni hävdar med bestämdhet att det kan bli en omöjlighet att undvida konfrontationer som leder till krig. Ett krig mellan två kärnvapenmakter. Jag fryser. Jag ryser och jag kallsvettas.

Kanske har vi bäddat och grävt vår egen grav nog länge, för det börjar kännas som sista versen är läskigt nära. Kanske jag bara har farhågor som tycks löjliga i andras ögon, men faktum kvarstår. Krigsinfektionen får Hiv och ebola att te sig som ett milt fall av röda hund.

Så kära Indien, kära Pakistan. Som världsmedborgare vädjar jag till er: Dra inte ut gummibandet till det brister. För när det väl brustit, kan det fjonga iväg rejält.

Av Lena Vikberg 27 dec 2001 11:36