När herrklubben vapenskramlar

Jag förstod att man inte ostraffat kritiserar ikonen Josefsson som jag gjorde med min artikel "Uppdrag förvanskning". Men jag var däremot inte beredd på flerfrontskrig. Inte på att den rödögda herrklubben skulle välla ur sina hålor landet över för att komma till sina bröders undsättning. Och definitivt inte på hur dessa herrar skulle visa sig beredda att skjuta grundläggande journalistiska principer i sank i syfte att oskadliggöra mig.

Först ut, var Dan Josefsson eller "Lill-Janne" som jag hört att han kallas av sina kollegor. På uppdrag av Janne Josefssons korridorkompisar i Göteborg skulle han granska mediernas rapportering av Göteborgskravallerna. Däribland - får man förmoda - polaren Janne Josefsson. Och kan man tänka sig: Alla har gjort fel. Utom Janne Josefsson. Nu är ju inte Dan Josefsson dummare än att han begriper att han i ett program med uttalat granskningssyfte inte kan ägna sig åt att strö rosor över sin idol. Men han hittar en annan lösning. Dan Josefsson vevar samma filmsekvens från Vasaplatsen som Uppdrag granskning. Och med sin speakerröst berättar han ungefär samma saker som Stor-Janne, och bekräftar därmed den bild som Uppdrag granskning lanserat.

Dan Josefsson visar därmed:
1. Att han, liksom Janne Josefsson, missat ett par avsnitt av "Fem myror är fler än fyra elefanter" eftersom inte heller han förmår skilja "framför" från "bredvid". Åtmintone inte när det ska räknas poliser framför Hannes Westberg.
2. Att han väljer att strunta i det besvärande faktum att det kastas stenar inifrån allén mot den utpekade gruppen poliser och att stenkastning även pågår bakom samma poliser. Detta trots att jag vid det tillfället redan publicerat en text som exakt beskriver var och när man ska titta för att uppmärksamma även dessa stenar. Men nejdå. Dan Josefsson säger fortfarande att Hannes Westberg var ensam stenkastare. Inom parantes kan berättas att Dan Josefsson längre fram gör en jättegroda när han på Sourze skriver att jag påstått att Uppdrag granskning lagt på skottljud. Påståendet härstammar från ett telefonsamtal med en person på redaktionen där jag frågade om skottljuden. Jag har aldrig skrivit eller sagt det i något annat sammanhang. Dan Josefsson visar därmed att han haft lite väl intim kontakt med en redaktion han varit satt att granska.

Nästa journalistiska krigshandling begås av de två herrarna vid radions mediemagasin "Vår grundade mening". Jag namnges och Hannes Råstam tillåts oemotsagd vika ut texten om hur jag kommit med beskyllningar "utan minsta tillstymmelse till bevis". Den naturliga följdfrågan: "Kan du ge något konkret exempel" ställs aldrig. I stället släpper man in Dan Josefsson och i ett samtal med programledaren sitter de två och spekulerar i hur det kommer sig att Dan Josefsson och Uppdrag granskning-redaktionen är de enda journalisterna som fattat vad som verkligen hände. Operation "Krossa fienden" avslutas med att programledaren påpekar att jag i en text av 23 skrivna om extremvänstern och Göteborg haft två korrekturfel. "Men", säger han, "det är kanske inte så noga om man skriver på ledarsidor". Själv konstaterar jag att det uppenbart inte heller är så noga med opartiskhet eller att bjuda in den part som inslaget rent av handlar om.

Sedan kom då den av mig efterlängtade debatten mellan mig och Janne Josefsson. På punkt efter punkt gick jag igenom var och hur Uppdrag Granskning trixat med ljud, bild, felaktiga uppgifter, undanhållna sanningar och hur de använt uppgifter från särintressen och presenterat dem som sanningar. Nu skulle jävlarimig alla tvivlare få se att kejsaren verkligen var naken. Men jag blev raskt varse att blodet i det röda brödrarskapet är tjockare än journalistiska principer, strävan efter sanningen och någon form av grundläggande heder. På min egen tidnings kulturavdelning skrevs att Uppdrag granskning "med rätta kan anklagas för att ha använt sig av det medium som kallas teve". "En mediekritik värd namnet?" frågar Sverker Lenas retoriskt, och visar därmed att han tycker att det är helt okej att skarva, fixa och trixa, så länge man gör det i "rätt" riktning.

Gunnar Ohrlander på Aftonbladets kultursida bryr sig inte ens om att försöka sig på någon form av referat. Raskt slår han fast att jag när jag skulle "försöka förklara" mig "fick problem". Jasså. Det var mer än jag märkte. Inlägget avslutas: "Dessa liberaler, på ständigt språng bakåt". Detta sagt av en man som inte tagit ett mentalt steg sedan 1968. Detta är förhoppningsvis min sista artikel i ämnet Janne Josefsson. Jag har i Dagens Nyheter och vid sammandrabbning med Janne Josefsson blottlagt ett efter ett av Uppdrag granskning-redaktionens journalistiska övertramp. Om några ändå inte tycker det räcker, säger det mer om deras syn på journalistiken än om hållfastheten i min kritik. Jag vet att de som satt sin tilltro till rödskäggen i det dunkla åsiktsmaskineriet på SVT och SR är grundlurade. Jag vet numera också att jag inte är kvinna nog att ändra på det. Det får jag leva med. Medlemmarna i herrklubben får i gengäld leva vidare med vetskapen om sin brist på heder. Det torde vara ett betydligt värre straff.

Av Hanne Kjöller 17 dec 2001 14:59