Kampsportsutövaren en maliciös insinuati

"O ja! Det känns betryggande att föreningen utesluter alla som missbrukar sina färdigheter. Klart att vi måste ge honom vårt stöd, nu när han har visat sig vara så lovande."
"Visst, särskilt som han numera har en normal impulskontroll." sa kontaktmannen, fysiskt väl tränad, intresserad av utmaningar, eller som han själv föredrar att beskriva dem - äventyrligheter.
"Jag har pratat med hans ledare", fortsatte han, med blicken riktad mot den unga vackra, tämligen nyutexaminerade socialsekreteraren.
"Han har haft det tufft. Men idag lever han ett ordnat liv med fru och tre barn, minsann. Och så klättrar han i berg tillsammans med vår adept. Men bara när det är sol och lätt blåst. De är bergsklättringens lyx lirare så att säga."
Han skrattade gott åt sitt skämt, samtidigt som han sneglade mot sin vänstra bicepsmuskel för att se den leka under den strama kortärmade T-shirten. Att han var nöjd med de senaste veckornas möda med hantlarna, för att uppnå full symmetri mellan höger och vänster biceps, avslöjade ett snett, knappt urskiljbart leende.

Intet i övrigt behövde sägas. Argumenten var lättförståeliga och ingav gott hopp inför fortsättningen av eftervårdsprogrammet. Veckan därpå kunde följaktligen adepten, tillsammans med sin kontaktman, bege sig till försäljaren som saluför träsvärd, dräkt och övrig utrustning, till sporten som utgör hans nya stora passion - Kendo.

Uppmuntrad av stödet utökade adepten träningen till tre tillfällen i veckan. På kvällarna ser han "action filmer" med Bruce Lee och Arnold Schwarzenegger som huvudfavoriter i utslussningslägenheten i en av stans förortsområden. Bruce Lee för den förfinade teknikens skull, Arnold Schwarzenegger till följd av hans brutala beslutsamhet och torra humor.

Vid det föregående årets slut hade adepten sett Arnolds senaste film tjugofem gånger. Han håller räkningen, antecknar alla filmer och tillfällen han ser dem i en svart anteckningsbok till vilken han tillfogar en liten kommentar. Sylvester Stallone figurerar också i boken. Men honom följer han främst för att få argument mot Arnolds främste rival. "Rambo", brukar han säga, "han kan slänga sig i väggen. Dålig teknik och muskler pumpade med kattfis." En sentens som han alltid låter följas av ett gällt kluckande skratt.

Lena, vars ord vägde lätt i samlingen av socialsekreterare och muskelberg, såg andra sammanhang. Hon tänkte på boken som hon hade recenserat inför kulturcirkelns deltagare. Att den hade gjort ett starkt intryck på henne, fick henne att hysa moderskänslor för den väldige mannen. Video butiksinnehavaren log åt henne, samtidigt som han gav henne en lätt blinkning med vänstra ögat när hon placerade traven med Arnolds filmer på disken.
"Det är till att ha skaffat sig en ny sexsymbol, ser jag."
Trots att hon blev irriterad på "slusken" i videobutiken, på insinuationen som varken innehöll substans eller vittnade om att han förstod vad det hela handlade om, gav hon honom ett diplomatiskt avvärjande leende.

Allt sedan dess älskar hon Arnolds filmer. Inte på grund av våldet, utan på grund av att hon mitt i all brutalitet ser den lille Arnold, hans svagheter, hans törst efter pappa. Varje gång hon ser hans stela läppar uttala en kall kort sarkasm, anar hon den svage pojken Arnold, kamouflerad bak den stål hårda ytan. Hon ser pojken som redan som liten kom att uppfatta det groteskt stora som det avgörande i livet och det lilla som ett lyte, ett handikapp som hindrar.
Hennes intresse för Arnold väcktes under de engagerande diskussionerna på kulturcirkeln och som i sin tur kraftigt förstärktes av adeptens fanatiska engagemang. Hon ville förstå varför han var så fixerad vid stjärnan i hopp om att därmed bättre kunna förstå hans sätt att tänka, hans beteende. Avsnittet som skildrar Arnolds vädjan till sin pappa berör henne starkt, frammanar en intensiv ilska mot pappan till hennes egen son, som mer ägnar sig åt sin karriär än åt sitt barn. "Titta pappa, starka muskler", sa Arnold och krokade armen i en demonstration av en obefintlig upphöjning på överarmen. Men Arnolds pappa gjorde inte som de flesta pappor brukar göra med sina sexåriga pojkar. Han spelade inte med i spelet, i det spel som höjer sönerna över allt annat, som gör dem synliga. Istället lämnade Arnolds pappa honom med en muttrande fnysning som enda kommentar.

Flera år senare sa Arnold att hans pappa föredrog den äldre brodern och att det var anledningen till att han blev fanatiskt upptagen med att bli stor, i ett ständigt malande hopp om att hans pappa skulle se honom. Han gick så långt att han som vuxen använde sig av den största av scener - den världsomspännande vita biografduken och världens alla TV apparater.

När den kvinnliga behandlingsassistenten såg den unge adeptens entusiasm över Arnolds skicklighet, hans kroppshydda, insåg hon att Arnold inte var ensam. Att miljontals pojkar, stora som små, försöker ersätta uteblivna nerlagda jaktbyten med ett uppvisande av en fabulös försvars och angreppsberedskap - Body Buildingens djupast liggande budskap, även om de själva vill poängtera skönheten.
"Om jag skall vara helt ärlig, så tycker jag faktiskt inte att det är rätt väg för honom. Visst är det bra att han tränar, men han behöver andra manliga förebilder. Jag har uppmuntrat hans intresse för Budy Building, eftersom de inte sysslar med aggressiva utfall som i Kendo. Han behöver en lugn stabil manlig förebild som löser konflikter utan våld och en mamma som han kan respektera. Det har vi satsat på under de år han varit inskriven hos oss. Hans mamma har dessutom växt mycket i vår familjebehandling."

Kontaktpersonen betraktade henne hastigt, varpå han med en fnysning avfärdade hennes argument som stenålders.
"Gör det inte så förbannat komplicerat. Blanda inte in familjeterapin i det här. Det är självklart utmärkt, men det har inte med saken att göra just nu. Förr var tränarna oerfarna. Idag är de ansvarsfulla. Man tillåter inte att killarna flippar ut."

En kort tystnad följde. Allas blickar riktades mot kontaktpersonen som drog handen över det snaggade håret, lät blicken snabbt svepa över sällskapet och han fortsatte lågmält, som om han ville påminna dem om den mest självklara sak i världen, om än svår att förstå för den icke invigde:
"Det är den inre harmonin som är viktigast i Kendon. Där bryr man sig inte om manligt och kvinnligt, där är alla människor."
Korthugget, nästan aggressivt kontrade Lena, med en röst som inte uppmuntrade till fortsatt dialog:
"Genom att utbilda dödsmaskiner ja?"
"Nu får du fan ta och ge dig."
"Nej lönlöst", tänkte hon. "Att relatera till egna erfarenheter, till sonen som fortfarande lider av mobbningen som han utsattes för av gänget som behärskade karatens grundslag, det orkade hon inte. I så fall riskerar hon att bli känslosam, tappa perspektivet och börja gråta. Och då skulle de bli påminda om uppmärksamheten som hon rönte i lokalpressen när hon några veckor efter att hennes son blev skadad rev ner affischerna på stans anslagstavlor. Affischer som skrek ut budskapet till förbipasserande barn och ungdomar: "Träna med mästarna. Nybörjarträning. Karate - Taekwondo - judo Kendo - Kick boxning. Träning för kropp och själ". Samma annonser som figurerade i ortens morgontidningar.

En andra runda i pressen omtalade att hon fick villkorlig dom för egenmäktigt förfarande.

Adeptens karriär som Kendoutövare blev framgångsrik. Fram till dess abrupta slut drygt ett och ett halvt år efter det att eftervårdsprogrammet hade upphört och gänget tog över som hans viktigaste kontaktyta.

Kampsportföreningens styrelse uppfyllde omedelbart löftet om uteslutning vid missbruk av färdigheter, när adepten dömdes för olaga hot. "Dessvärre blev han inte desarmerar av sin tränare", sa Lena sarkastiskt på uppföljningskonferensen och fortsatte "innan han utestängdes från träningen. Så som man desarmerar landminor, förrädiskt dolda i gröngräset där galna politiker anser att de gynnar deras sak."

Tillsammans med gänget, som genom adeptens försorg hade försetts med några av Kendons och Karatens effektiva slag, slog han ner en man en sen höstkväll i stadsparken. En gren som låg och skräpade under en cypress, fungerade förträffligt som svärd.

Av Gay Glans 17 dec 2001 09:16