Mina damer och herrar: Atom-Ragnar!

Det är hög tid nu, att skriva om det underbara som är Johan Ulvesons tolkning av Atom-Ragnar i årets julkalender. En alldeles fantastiskt fruktansvärd människa som får gamle Sjökvisten i Åsa-Nissefilmerna att framstå som en ideellt arbetande välgörare.

Ni kommer väl ihåg honom? Handlare Sjökvist som smörade för överheten och bara hade överlägsen nonchalans i bästa fall och öppet förakt i värsta fall till övers för alla andra. Mannen som kysste uppåt och sparkade nedåt med samma lismande falska leende. Genom sitt fjäsk för de rika och mäktiga trodde han sig vinna personliga fördelar och med sitt ständiga trampande på de som inte var varken det ena eller det andra håller han sitt bräckliga ego vid liv likt konstgjord andning. Jag kommer inte ihåg exakt hur det gick för Sjökvisten, men så vitt jag vet så blev han aldrig mer än just handlare och även om det absolut inte är att förakta så vill man ju gärna tro att allt idogt smilande skulle leda till minst styrelseuppdrag i två medelstora, börsnoterade företag.

Men tillbaka till den senaste i raden av brown-noses, Atom-Ragnar briljant spelad av Johan Ulveson. Även denna gång är det en handlare som porträtteras, en butiksägare som inte drar sig för att fuska och ljuga för att själv komma i bättre dager. Han är konsekvent i sitt dåliga uppförande, barn eller vuxen, man eller kvinna, det spelar ingen roll, alla blir lika överlägset tilltalade och oförskämt bemötta såvida de inte tillhör toppskiktet i taxeringskalendern. Han drar sig inte en sekund från att fuska med lotterna för att vinna priset som han själv har skänkt eller från att gömma alla affärens morötter så att han själv ska gå segrande ur snögubbetävlingen en regelrätt snögubbe ska ha en morot som näsa.

Eftersom julkalendern är ett barnprogram i första hand så åker han givetvis alltid dit i slutet. Han lyckas aldrig med det han föresätter sig men det hindrar honom inte från att försöka om och om och om igen och det är just det som är det fascinerande. Att han alltid reser sig på åtta och ger sig in i matchen på nytt med samma friska entusiasm och totala övertygelse om att alla andra har fel och han har rätt.

Egentligen är han inte korkad, tvärtom, han är ganska begåvad även om hans intellekt inte framstår som särskilt rörligt, snarare verkar det vara stelopererat, från halsen och nedåt. Men det är bara för att han inte tänker längre än hans spetsiga näsa räcker och därför förblir saker som de är. Statusen stays quo och kampen fortsätter. I all oändlighet och vi kan fortsätta att skratta åt honom och glädjas åt att man inte kommer någon vart genom att vara nedlåtande, småskuren, fördomsfull och göra skillnad på folk och folk.

Inte på TV i alla fall.

Av Kajsa Kallio 15 dec 2001 14:35