Nöjd med extra kilon

Enligt BMI Body Mass Index metoden är jag dömd som överviktig. Visserligen precis på gränsen, men tillräckligt för att en hel del smalhetsfixerade människor ska tycka att jag är tjock.

Märkligt att folk ska bry sig så om andras vikt. Jag kan förstå om man är orolig för en vän som verkar ha en alldeles hälsofarlig vikt. Men jag kan inte förstå varför en del tittar snett på människor som drar storlek 42/44 i stället för den ideala 36/38. Vem är det som har bestämt att det är den ideala storleken förresten?

Jag har lår, rumpa och bröst. Jag drar storlek 42/44. Jag är mycket nöjd med mig själv! Jag vet inte var denna nöjdhet kommer ifrån, men utöver några självskrivna osäkra år under tonårstiden har jag aldrig haft problem med min kroppskonstitution.

Jag blir så ledsen och arg när jag ser och hör hur kvinnor, speciellt yngre men i allt större utsträckning även äldre, påverkas negativt av smalhetsidealet. Att jämt banta, att av antingen ångest eller för att framstå som medveten smal människa tacka nej till efterrätter på fester, att ha ångest för att ha sex för att killen ska se att du inte har en tvättbräda till mage.

Lev som du vill! Både smala och tjocka människor finner vänner och älskare. Både smala och tjocka människor kan känna sig ensamma. Ditt liv blir inte bättre om du går ner 5 eller 10 kg. Känner du dig olycklig kvarstår problemen även när kilona har rasat. Depression och olycka grundar sig i något annat. Bygg upp ditt självförtroende på annat sätt! Något mer varaktigt. Men jag blir så trött av att säga detta. Det är så självklart och klichéartat - men vilken bättre liv många hade fått om de verkligen fattat detta på riktigt.

Nu ska jag gå och äta en lussekatt - eller tre.

Av Ulrika Jonsson 12 dec 2001 17:35