sourze.se

Flaxande slipsar

Svepande kjolar. Jisses Amalia. Jag är helt tagen. Knäckt. Förundrad.

Det började som en helt vanlig tripp. Nix pix, inte riktigt en sån tripp, men likväl en verklighetsfrämmande en. Den började på stationen i Bastuträsk för att avslutas på centralstationen i Stockholm.

Tåget var för en gångs skull i tid och när vi äntrade perrongen med bagaget i högsta hugg, trodde jag att det stormade. Vinande ljud sköt mot mina öron och förskräckt tittade jag mig omkring. Det tog ett par sekunder innan jag förstod att det var vinddraget. Vinddraget av alla människor som en tidig måndagmorgon var på väg till sina arbeten.

När jag går till jobbet särskilt måndagsmorgnar brukar mina steg vara ganska tunga. Betänker man att det är fem långa dagar kvar till helgen, blir det lätt så. Men så är det inte för stockholmarna. Nejdå, deras steg är inte tunga, dom är så lätta att dom nästan flyger fram. Snabbt, snabbt kryssar dom sig fram, likt en Anja Pärsson med guld i sikte. Att jag är en av slalompinnarna, som står i vägen fick jag snabbt erfara.

Den första törnen fick jag av en äldre herre. Hans långa rock fladdrade runt hans kostymklädda ben. Blicken var fäst någonstans i fjärran och munnen talade med en osynlig partner. Handsfree är tydligen väldigt poppis, ty han var inte ensam om att använda sig av denna tidsbesparande fiffighet. Nåväl, hans axel stötte ganska hårt och jag tappade ryggsäcken jag hängt om min egen. Han hade nog väldans bråttom, för han märkte aldrig vad som hände, eller så struntade han i det, för han ilade vidare som om ingenting hänt. Jag är inte långsint, så jag ropade: "Ha en trevlig dag", efter hans bortflyende gestalt.

Till sist hittade jag ut från myllret och steg lyckligt ut på gatan utanför centralen. Jisses Amalia. En dam kom springande, med tydligt sikte på bussen som just bromsat in. Hennes klackar smattrade mot trottoaren och när hon rundade informationstavlan -bakom vilken jag stod- dånade hon rätt in i mig. Min ryggsäck fick sig dagens andra kyss och skuttade behändigt ner på marken igen. Damen nickade lite mot mig, och såg faktiskt ursäktande ut. Att hon inget hann säga förlåter jag henne för, hon hade ju en buss att passa.

Jag haltade mig iväg till hotellet, checkade in och bestämde mig för att shoppa. Härlig julshopping tinar vilket lapphjärta som helst.

Icke. Finns ju inte en snöflinga i hela stan! En stor digital termometer visade på 8 och vindarna var ljumma. Trots all vacker julskyltning, allt härligt glitter och handmålade julgransbollar, fick jag inte en susning av julstämning. Jag omarrangerade mina planer och bestämde mig för att göra en fikadag istället. Bara strosa runt. Glida in på mysiga kondis och käka bullar, dricka varm choklad och frossa på smarriga mackor.

Jag blev sittande på samma fik, en hel timme. Förundrat satt jag där i fönstret och betraktade myrorna som pillrade sig i stacken. Knaprande på en jättelik kanelbulle, kände jag hur pulsen steg, bara av att betrakta. Betrakta hur citymyror äter sin lunch; halvspringades med en burgare/kebab/smörgås i ena handen och en läsk/kaffe i andra handen. Pratandes i sin handsfree, samtidigt. Andfått iakttog jag detta. En hel timme. Sen var jag så slut att jag gick tillbaka till hotellrummet, tog mig en dusch, en tupplur och sedemera på mig mina adidasskor. Ska man springa, är det lika bra att vara ordentligt klädd på fötterna.

Att jag fick en och annan märklig blick när jag iklädde mig kappa och tennisskor, störde mig inte det minsta. För ni skulle bara veta. Ni citymänniskor med flaxande slipsar och svepande kjolar. Ni ser ännu mer löjliga ut, när ni rusar dom sista trapporna ner mot tunnelbanan och kastar er in i vagnen just innan dörrarna stängs. Bara för att några minuter senare kunnat ta nästa tåg, sakta och värdigt promenerande, med blicken riktad mot människor, istället för långt bort i fjärran.


Om författaren

Författare:
Lena Vikberg

Om artikeln

Publicerad: 12 dec 2001 16:13

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: