Våga ta ett djupdyk!

Jag var fjorton år och gick i åttan. Jag var en av de tjejer i klassen som ansågs vara tuff, som inte kategoriserades som tönt. När någon släppte en elak kommentar till någon skrattade jag med och fyllde ibland på med kommentarer. I matsalen såg vi till att ta så stor plats som möjligt vid bordet bara för att "hon" minsann inte skulle få sitta med oss. Även om det egentligen fanns två stolar lediga.

När dessa händelser var aktuella visste jag inte att jag mobbade, jag tänkte inte på det. Jag var bara en vanlig tjej som lät lite högre än andra. Idag har jag insett att jag mobbade. Om du tänker efter så har du nog också gjort det.

Navid skriver att han vill straffa mobbaren. "Lås in dem, få dem att inse vad de har gjort, straffa dem, straffa dem och straffa dem igen om de gör om det."

Jag tror inte på riktigt samma system. Istället bör vi ta tag i problemet och gräva djupt i det. Självklart ska vi ta hand om den som har blivit mobbad och vi ska göra det med all kraft. Men den som har mobbat har inte gjort det för att det är kul att vara elak, mobbaren är inte tuff. Mobbaren är snarare osäker och rädd.

I skolans styrdokument står det tydligt uttryckt att skolan skall vara en plats där alla känner sig trygga och där mobbning aktivt ska motverkas. För att detta ska bli uppnått måste vi lägga tid och kraft på det. Arbeta i förebyggande syfte så att det aldrig går så långt som det i många fall gör idag.

Istället för att stressa på med alla ämnen och kurser vi läser, måste vi lägga tid på att arbeta med gruppen som sådan och individerna i den. Det räcker inte med att ha en temadag om året kring mobbning - mobbning är inte något som händer en dag om året. Det är viktigt att klassen lär känna varandra, att vi i skolan får lära oss att se människan för den hon/han är. Inte för märket på kläderna, storleken på personens kropp eller vad det nu kan vara en person mobbas för. Vi måste gripa tag i problemen innan de dyker upp, tydligt markera vad som är rätt och fel.

Vi kan inte blunda för att vi idag har mobbade pojkar och flickor runt omkring oss. Inte heller kan vi blunda för pojkar och flickor som mobbar. Att flytta mobbaren från skolan tror jag inte hjälper någon. Den mobbade träffar säkert den som blivit tvångsflyttad någon annanstans. Är det då på bussen, i badhuset eller på caféet och då är det ingen som ser vad som händer.

Vi får inte vara rädda för att gå till djupet i frågan varför hon/han har mobbat och tillsammans göra en handlingsplan, utifrån det enskilda fallet. Allt för att den mobbade och den som mobbat ska kunna känna sig trygga i sig själva och sin omgivning. Om mobbaren känner sig så osäker att han inte kan vara sig själv på sin skola och själv vill byta till en annan är en helt annan sak. Men då har vi konfronterat problemet.

Det är inte så enkelt att vi kan låsa in ett barn eller tvångsflytta det till en annan skola för att han eller hon har varit elak mot någon. Alla är vi individer och det är vårt ansvar och vår skyldighet att se till att våra medmänniskor mår bra. Så öppna ögonen, bli medveten om din omgivning och personerna där. De lever faktiskt lika mycket som du gör.

Av Annika Lindgren 07 dec 2001 15:43