Lena: Du är mitt ideal

När jag tittar mig i spegeln möts jag av Kee. Ett artonårigt ansikte som inte möter min blick. När jag tittar mig i spegeln tittar jag tvångsmässigt ner på min kropp, den flyter ut ur spegeln, sväller och bubblar ut. Jag står inte ut med synen. När jag tittar neråt så bubblar magen ut. Höfterna väller ut. Armarna är som klubbor. Låren... huu... Nyper jag tag i sidorna så får jag handfullar av kött i händerna, huden är så hal så jag får inget tag runt massorna. Äckligt. Jag är äcklig. Jag är en Rikki Lakegäst som får publiken att viska hysteriskt med varandra med enstaka hånskratt när jag försöker skruva ner mig i fotöljen som är för liten för mig. Well, med lite träning och bättre kost skulle jag kunna sluta klaga. Eller hur? Kanske med den nya tjejmobilen som räknar ut kalorier och BMI? Vissa anser att jag inte ska skriva om tjejmobilen, för då får den gratisreklam, och kommer sälja mer. Ja hallå? Utbud och efterfrågan? Vill ni veta en sak? Denna feminists bekännelse: Jag vill ha tjejmobilen! Alltså, nej jag vill inte ha en puderdosformad röd mobil med en animerad blomma på displayen. Det duger så bra med Per Hagmans mobil med animerad Tomb Raider. Men jag vill kunna hålla koll på min vikt, då den är det som upptar mina tankar nästan oavbrutet.

Såhär går debatten. Tjejer mår dåååligt av alla smala kändisar och giraffbeniga Schifferkvinnor. Men tjejer skulle inte må dåligt av dem om de inte blivit indoktrinerade med att de SKA må dåligt av smala människor. Det är ju uppenbart att smal betyder framgång eftersom de som syns på teve och på stortavlor är framgångsrika, och kategoriskt smala. Undantag: Rosie ODonnell, Mimi i Drew Carey Show, Roseanne och Rikki Lake. Well, är inte de freaks då? Roseanne och Rikki har smalat till sig, den ena med hjälp av fettsugen, den andra med hjälp av Amerikas mest energiske lille man, Richard Simmons, personlig tränare. Men ingen av dem får modella för klädkedjor. I alla fall, antingen mår tjejer dåligt av smala kändisar, för att de känner sig otillräckliga, eller för att de blivit hjärntvättade. Lösning: Fetta till Hollywoodfolket, eller sluta hjärntvätta stackars små flickor. För hur som helst mår de dåligt. Jag skiter väl i om jag hatar min kropp för att alla feminister har övertalat mig om att det är så det bör kännas när jag blickar uppå Bridget Fondas airbrushade lår, eller om det faktiskt är så att hennes retuscherade hårdbantade kropp räcker till för att ge mig komplex. Debatten går även såhär: Men hon ser ju normal ut! Vad klagar du för? Hon har en sund och frisk kropp! Öh so what? Då har jag alltså en sjuk och osund kropp. Ja i och för sig, det har du ju rätt i. Jag är patetisk. Ingen disciplin. Om jag hade det, hade jag inte ätit en ost i veckan, druckit fyra liter juice och köpt godis. För att inte tala om smör... tsatsiki... chips... Chips måste vara straffet för att vi åt äpplen på Guds bakgård. Om jag hade varit Eva hade jag aldrig ätit äpplet, det är för nyttigt. Jag hade möjligtvis knaperstekt ormen. Yum.

Jag har inga förutsättningar. Neanderthalliknande benstomme, och 1,70 lång. Men du ser ju normal ut! säger folk om jag klagar. Varför har jag då enligt Viktväktarna 20 kilos övervikt? För att Viktväktarna är dumma i huvudet? I dont think so. Det är så orättvist. Min syster är med i Viktväktarna, och hon vägde lika mycket som jag. Jag började träna tre gånger i veckan istället för att gå med där, och gick upp ett kilo. Min syster gick ner sex kilo, på att laga rotmos och inte träna. Mycket mystiskt. Lagen om alltings jävlighet.

På Diskus för några veckor sen var Kajsa Kallio mycket ogillande mot Viktväktarna för att de fixerade på maten, på att maniskt räkna små points. Ja, det är ju mycket bättre nu, när jag maniskt stoppar i mig tills jag kräks och mår dåligt för jag kan inte sluta. Ju mer jag intalar mig att jag ska äta nyttigt och vara en bra människa, desto mer äter jag. obs. kräks är endast ett talesätt. Har inte bulimi. Eller anorexi. Det är jag för tjock för.

Varför är då du Lena, mitt ideal? Oh, för att du skrivit en artikel om att du struntar i att du väger 61 kilo istället för 55 och kan äta ost ost ost, och att mat är en glädje för dig. Jag vill också! Men om du vägt 90 kilo hade du inte varit mitt ideal. Så är det. Jag vill vara smal och kunna äta all ost jag vill! Och ändå må bra. Mest vill jag må bra. Så om någon skulle kunna hjärntvätta mig tillbaka tack. Om ni kan få mig att tro att det är modellernas fel att vi mår dåligt, och lyckas så jävla bra med det, kan ni väl få mig att tro att jag duger också?

Så vad är en ätstörning? Minns att någon skrev att det var skillnad på ätstörning och "mattjafs"? Jo det var visst Marita Söderström, i sin artikel "Ätstörningsdebattviktig".

"Mattjafs som jag kallar det är när man någon gång ibland råkar tänka; oj, nu blev det mycket godis här, kanske lägger på mig lite? Och så glömmer man bort det sen. Man tänker ALDRIG mer på det. Ätstörning, enligt mig, är när man varje dag, varje minut tänker på mat. Vad får jag äta? Vad händer om jag äter en melonbit? Hur många kalorier innehåller ett glas vatten? Vad får jag INTE äta idag? Alltså, när mat upptar hela ens liv. Varevigaste minut. När ens liv är fylld av ångest, ångest och ångest och man struntar i allt annat än matkontrollen, när det helt enkelt blir ett problem man ej kan styra. DÅ har man en ätstörning." Länk: sourze.se

Hej jag heter Kee och jag har ätstörningar. Men det syns inte, för jag är ju tjock. Då är det bara bra att ha ätstörningar. Faktiskt. Det vore det i alla fall, om jag kunde gå ner. Jag har försökt "träna och äta sunt". Det funkar inte. I alla fall inte utan disciplin. I mellanstadiet var jag kär i en pojke som kallade mig tjockis jämt. När han inte slog mig i huvet ja pojkar är konstiga djur, han var visst kär i mig med. Jag började cykla en mil om dagen på min lilla spinningcykel och lagom till högstadiet var jag äntligen nöjd. Men det var jag ju inte egentligen, jag tror inte att jag tänkte att det är bra nu, utan ville bara bli smalare. Nu när jag tänker tillbaka borde jag varit nöjd. Det var den enda gång någon fällt kommentaren "usch, du är så smal, det är så orättvist" om mig, och varit uppriktig. Jag minns det som en fantastisk shoppingdag i Stockholm, då jag faktiskt varit tvungen att gå ut ur provrummet för att hämta ett par jeans med en mindre storlek. Glorious! Nu brukar jag tänka på de jeansen. Jag kan inte ha några av mina byxor längre. Har kjol. Jag vägrar köpa nya, dels för att jag tror inte att det kommer finnas några i min storlek, expeditens ögon kommer bli stora, och han kommer ramla baklänges in på lagret, rota igenom varje låda, utan att hitta några i den enorma storlek jag kräver, så det är ingen idé att ens försöka. Den andra anledningen är att jag envist tror att jag kommer kunna ha mina älskade jeans igen. Jag måste. Det har gått två år. Det kommer inte att ske. Men det måste. För jag står inte ut längre.

Lena frågar:

"Har det inte börjat barka iväg lite? Varför ska vi människor alltid envisas med att försöka nå det ouppnåeliga? Någon säger nu kanske: för att utvecklas. Vi måste sträva framåt för att utvecklas. Då ställer jag en motfråga. Är det utveckling att sträva mot den felfria kroppen, spyendes, självspäkandes och injicerandes? En muskulös kropp, glänsande av olja, där varje muskel är pumpad. En mager kropp, där brösten är stenhårt fyllda med silikon. Är det ett ideal vi verkligen vill ha? Är det den väg vi borde röja, när vi tar mänskligheten framåt?" Länk: sourze.se

Kee svarar: Nä. Jag vill inte vara sån. Men jag vill kunna se bra ut i kläder. Kunna handla byxor igen. Kunna möta min blick istället för min mage, när jag går förbi en spegel. Jag vill kunna leva med mig själv, men jag tänker inte försöka uppnå det med hjälp av svält. Så jag kommer inte göra nånting för att hamna i riskzonen, typ kräkas, tokträna eller dylikt. Jag kommer bara gå omkring och stoppa mat i munnen och tänka dygnet runt på att jag äter, och att jag endast känner en ström av lycka genom min kropp när jag vet att det blir utfodring snart. Fyfaan. Ångest.

Av Kee Leong 04 dec 2001 11:29