Bredarslade knäppgökar

Knappast möjliga att undgå. Omöjliga att inte höra. Inte bara deras breda bakdelar tar upp plats, utan även deras döva öron. Stora som albanska paraboler svajar dom och uppfångar inget annat ljud än det från besläktade fän.

Har man otur kan man få ett helt bestånd av dessa knäppgökar att häcka i närliggande buskage. Det som främst kännetecknar dessa fjäderfän är kakafonin av kacklet. Kackel ska man vara noga med att inte underskatta, eftersom det alltid går att urskilja ett och annat läte som vid en första anblick kan få en att tro annat. Som att det finns någon tyngre bakomliggande mening, en slags röd och förhållandevis stark tråd. Se då upp, ty du är en hårsmån från att bli grundlurad!

Lurad att tro på allehanda dårpippigheter, som vid närmare granskning sprider sig likt dun för vinden. Faran med dessa häckare är inte bara att dom häcklar, utan dom hycklar. Att skita i eget bo betyder att man vadar i brun gegga, och låter man blicken glida ner till ankelhöjd, finner man ofta att dessa gökar har mycket på benen, så att säga.

Dom man främst ska se upp med, är dom som väljer att ikläda sig falska fjädrar. Sådana exemplar står att finna i snart sagt, varje talltopp. Tyvärr är kvaliten på kikare där man kan genomskåda dessa avarter usel och istället får man lita till intuitionen och det som så föraktfullt kallas; sunt förnuft.

Jag har dock haft turen att kunna beskåda vissa arter på nära håll. Nedan följer en förteckning som jag sammanställt i min lilla anteckningsbok " Fullfjädrade kokon".

"Spräckelvingade linjalmåsen".
Uppträder ofta i ett klassrum under fingerat namn. Förespråkar pennalism, utför mobbing och älskar fjäsk. Betygsätter gärna och låter ofta den personliga kemin styra, istället för fysiska resultat.

"Lilahamrande smilfinken".
Farlig och faslig flaxare. Tyvärr är det förklädda smilet ett gott kamoflage och det hinner ofta gå avsevärd tid innan man upptäcker den vassa näbben. Slår ofta och gärna, både uppåt, neråt, bakifrån och framifrån. Den fega sorten.

"Sedelspäckade blåblodingen".
Älskar sin feta pung, trots att den ibland hänger ända ner till knävecken. Vägrar dela frön med mindre bemedlade arter och brer gärna ut sig över hela fågelbordet. Särskilt förtjust i talg och ister.

"Grårandiga mellangamen".
Riktigt listig liten rackare. En mästare på att sno åt sig. Livnär sig på andras misstag och hugger likt en örn. Röjer sig dessbättre ganska snabbt, då dess lukt ofta har en unken odör som kan kännas på långt avstånd.

"Långkloade gödtuppen".
Känns igen på dess stora omfång. Sprätter omkring i egenskap av ledare och låter sig inte avskräckas av tillfälliga svackor, som ett nej. Ger gärna hårda nyp och dyrkar sin egen stämma. Intill absurdum enögd.

"Pipande vipphönan".
Kännetecknas av den svängade bakdelen. Ljuder gärna och högt utan att egentligen säga någonting. Häckar helst i närheten av vattenhål. Trivs bäst i sällskap med den sedelspäckade blåblodingen eller den långkloade gödtuppen. Ger ordet dekoration en ny innebörd.

Det var allt från naturrutan, den här gången.

Av Lena Vikberg 04 dec 2001 09:15