Mätstörningar tråkvarning!

Det kan ju vara så att det finns flera orsaker på problemet än ett par sketna blaskor mest lästa av män runt 15-20. Det kan vara så att ätstörningar har utvecklats på grund av något annat.

Det finns väl fler alternativ än just nu mätande:

a. Om du tror alternativ Ana är rätt.
b. Om du tror alternativ Marita är rätt.
c. Om du vill rösta blankt med TV4-stjärnan i det fradgapolerade hörnet där borta.

Men det är klart. Jag, Ana och dom andra salongsradikalerna från AFA kan storma Slitz kontor, krossa alla skyltfönster som visar Slitz, frisera rövskägget på Drougge med den senaste konsumentgizmon motorsåg med MP3-spelare och inleder en militant antipornografisk våg. Sen frågar vi de med ätstörningar:

"Visst känns det bättre nu?"

Kan vi droppa skuldskanderandet och gå på djupet? Kan vi lösa problemet eller låta det bevaras som ett objekt för en latent, rabiat antimaskulinitet?

Fine:

Utöver mitt inrikesförtal och utrikesbesserwissande så är jag hyfsat bevandrat i något som heter regressionsterapi.
Du kanske har hört lite om det förut. Jag skall förklara kort över hur jag tolkar denna läkeprocess:

Denna kognitiva behandling går ut på att personen får gå tillbaka oftast till sin barndom och i ett avslappnat tillstånd för att behandla ett emotionellt laddat minne som kroppen och själen har betvingat i repression och genom det bli av med det.

Attvadåsaffablur?

Jo du läste rätt.

Jag skall återknyta till själva ätstörningarna men först en förklaring på vad det här är: Behandlingen går ganska fort jämfört med traditionell, vitrockad psykoterapin eller psykologin som kan pågå i flera år och den kan utveckla dig enormt.

De traditionella behandlingsformerna bygger nämligen uteslutande på antingen prat eller piller. Flera patienter som tar sig an regression har just gått hos psykologer i åratal och det utvecklats till ett återkommande behov. Ungefär som att klämma ur var ur ett sår. Regression är antibiotika som dödar eller dämpar infektionen.

Just det där när det gäller trauman, vad som är det och hur det tar sig uttryck så finns det ingen riktig logik eller svart/vitt konkretism.

Ni som älskar att bryta ned saker i gott och ont, svart och vitt och söka ett svar kan sluta läsa här.

Anledningen till att man just går till den uttjatade barndomen är att en stor av vår personlighet stöps mellan åldern ett och fem och att barn i denna ålder lever så mycket i stunden att de inte kan förstå tid. Barn lever så otroligt mycket i nuet och är man exempelvis arg på sitt barn så är det viktigt att tala om att man inte längre är det. Säg: "det är bra nu" efter ett kort tag. Barnet tror nämligen annars att "nu är mamma ALLTID arg på mig". Just därför lever minnena kvar. Medvetet eller omedvetet.

Klart är även att kränkningar och trauman ofta vidarebefordras av föräldrar till sina barn. Ett bra exempel på det är engelsmännens debila sätt att hantera sina barn. I England är det tillåtet att slå sina barn men ingen kan riktigt ge en hållbar förklaring varför dom gör det annat än den gamla reaktionära, lutheranska, straffmoralen. Ingen är dum nog att säga "jamendetstårjuilagen". Så varför?

Jo, min bedömning är att 90 procent av föräldrarna i England som regelbundet slår sina barn har själva blivit utsatta för våld eller annan kränkning.

Tänk efter: Våra föräldrar är våra idoler när vi är små. Vi tar efter av dom. Du går som pappa, pratar som pappa men när det gäller det negativa? Det där med aga eller vara elak? Nej! Självklart, här finns det andra förklaringar!

I alla fall enligt föräldrarna själva: Samhället, skolan, legot, barnet blev tappat i golvet vid BB och har utvecklat en hjärnskada. Men inte föräldrarna. Fast nu gällde det ju ätstörningar det är ju inte samma som våld?

Nja, när det gäller trauman och kroppsliga minnen så kan dom faktiskt tjäna som nästan 100 procent praktisk förklaring oavsett om det är "sant" eller inte.

Det är nämligen så att minnen du kan få fram är inte logiska och dom behöver inte ens vara sanna. Det är när du genomlever det igen som själva ångesten minskar. Du kan få ett minne om att din mamma slagit dig. Det behöver inte vara sant. Du kan anklaga henne om du vill men det är inte det terapi eller personlig utveckling går ut på.

Genom att genomleva det igen så minskar ångesten. Minnet av våld kan ha resulterat i en rädsla och ilska mot kvinnor men det kan ta andra vägar. Varken mamman eller andra kvinnor har inte med dina problem att göra.

Exempel: Tänk om du får en bild av ett skelett och denna är fasansfull, ja att du till och med blir ett skelett. Pratar som en spökfilm när du ligger där på bänken.

Ja... eeh. Det kan nog ge frispel vid blotta tanken men om du efteråt känner dig bättre. Om du blir hjälpt?

Det kan finnas ett sådant här skelett i ätstörningarnas garderob: Enligt regressionsterapeut Annika Laismark på behandlingsgruppen som jag samtalade med inför författandet av denna artikel så kan ätstörningar ha sina förklaringar i två saker:

- Tvångsmatning sen liten. Det undermedvetna minns den obehagliga känslan att äta något när man inte vill. Detta bestyrks även av undervisning på mammagrupper om just bestående skador vid tvångsmatning.

- Lågt egenvärde. Urskilj detta bestämt från självförtroende. Du behandlar dig själv helt enkelt illa. Du kan ha svårt att hävda dig. Du anser att du inte är något värt. Inte ens mat. Förklaringen till detta kan i sin tur variera. Det undermedvetna som absolut inte är spikrakt eller logiskt -> andra minnen.

Jag vet att det finns andra behandlingsformer mot hetsätning som vid utförande ser exakt likadan ut och som regression så är detta inte en utopisk specialterapi. Tvärtom delar av den är vedertagen i andra behandlingsformer.

En jag studerade på TV var identisk. Alltså: Patienten får slappna av, känna efter i hela kroppen och i fallet med hetsätaren så fanns där en känsla i magen av någon negativ sort. Alltså när hon kände efter så kunde hon också urskilja detta från hunger och med snabbt behandlas. Känslan hon fick var inte den av hunger.

Så är detta orsaken till ätstörningar? Att pappa inte tyckte om mig och sket i mig? Att mamma tvångsmatade mig?
Ja. Det kan vara det men det behöver inte vara det. Det finns säkert fler orsaker. Leta i alla ändar.

Jag tror att man även delvis kan hitta förklaringar i vilka anlag du har som gör att du har förutsättningarna att få en del fördelar eller som i detta fall: Nackdelar.

Det kan finnas en hel del i utseendefixeringens ytlighet och ytliga realtidsattribut men mellan valet att stänga Slitz eller börja arbeta med sig själv som kan vara ganska jobbigt så är det lätt att orsak och skuld blir debattens röda tråd.

Jag vet att det kan låta en aning besynnerligt och djävligt uttjatat att prata om "blame the mother" och skylla på barndom men det handlar inte om skuld.

Det handlar inte om att man MÅSTE ta tag i det.
Det handlar inte om måste alls.
Det handlar om att må bättre.
Att jobba med sig själv.
Att bli mer tillfreds.
Kanske avdramatisera livet lite.

"Seize the day" lät ju djävligt bra men när "Quarantine the day" kom så ballade det ur under livskvalitetens prestigepiska.

Ej heller blir du inte mer egocentrerad av att du hjälper du. Tvärtom kan du växa med din empatiska förmåga eftersom du vet mer om dig själv med delar av det undermedvetna utforskat och med det förstår andra bättre... Eller rentav kan KÄNNA hur andra har det. Utan retoriskt och analytiskt babbel.

Hur ofta hör du inte folk säga:

"Jamenallaharjuproblemavnågonsort. Ingenärjuperfekt"? Det handlar inte om att vara perfekt även om ångesten kan få det som till ett objekt. Men det är dom bakomliggande orsakerna VARFÖR du har ångest som det här handlar om.

Det handlar om att vi kanske helt bör släppa på kategoriseringar som "borderline", sjuk eller frisktendenser hit och dit eller just: "störning".

Om kroppen lagrar känslor i hjärtat, nacken, levern och magen så kan detta även vara delförklaringar eller delbehandlingar på andra problem. Att kropp och själ hänger ihop skriver dom flesta under på men hur många är beredda att verkligen ta in detta ofta i ekvationer när man pratar hälsoproblem?

Vi springer till doktorn i tid och otid med nackspärr och migrän och betalar hysteriska summor i patientavgifter för småskavanker och när vi äntligen vill inse att vi bär på något inombords så vill vi ha bra realtidsbugfix i form av Prozac.

Något snabbt så att läkarna kan ta nästa patient och så att vi kommer tillbaka.

Men någon mental inventering eller någon själslig tusenmilaservice vill vi inte ha. Tänk om man är knäpp? Vad skulle folk tro om... Har du någonsin försökt reda ut VARFÖR du är så intresserad av hur andra ser dig?

Jag lade in mig och smakprovade nämnda terapi och följande minskade eller försvann:

- Alkoholism
- Migrän
- Panikattacker med hyperventilation.
- Palpitationer oregelbunden hjärtklappning
- Viss hetsätning

Med det är inte sagt att det jag genomgått passar den som har ätstörningar. Det kan bero på personkemin mellan dig och terapeuten. Det kan vara formen på lokalen... Ja, du fattar: Det finns ingen enhetlig mirakelmedicin men det kan vara bättre att göra ett försök att hjälpa sig själv bortom de neurala transistorernas snabba manipulation eller att napalma Slitz.

Jag är inget referensvärde. Mina inre tankebanor och mekanismer skiljer sig från dina. Det kan jag lova.

Men jag söker och behöver samma saker som resten av de 5 miljarderna där ute.

Kan du gissa vad?

Av Stefan Holmqvist - SHQ 30 nov 2001 12:46