När går man över gränsen?

Humor är ett vitt begrepp som samlar många olika fack under dess namn. Några som kan nämnas är ironi och sarkasm. Dom platsar bägge under mina personliga favoriter, och många är skratten som det bjudits på i deras namn. Men ironi och sarkasm är svåra medel att använda, när det lika gärna kan glida över i plumpa tasksparkar.

Sajten Spermaharen www.spermaharen.se var i trubbel häromsistens när dom publicerat ett fingerat fotoalbum i Henning Mankells namn: Henning Mankell - Mitt Afrika det ligger fortfarande uppe. Mankell tog väldigt illa åt sig och jag förstår det. Jag gillar mycket av vad dom har gjort, men där gick dom förbi ironin och sprang rakt in i brutalhumorväggen. Alla "bilder" bifogas med en text och jag citerar en: "Folk undrar vad jag gör i Afrika. Då brukar jag svara såhär. Jag exploaterar jorden, jag utnyttjar utrotningshotade noshörningar, äter fridlysta sköldpaddsägg och gör askkoppar av elfenben. Sen knullar jag allt som rör sig och köper allt jag pekar på".

Kul? Inte alls, enligt min mening. Dom skjuter nämligen inte på rätt mål, därför är det plumpt och inte det minsta ironiskt. Att ställa upp Mankell som jobbar idogt och ideellt i Mosambique som ett mål för "gemene vite man som skövlar" och sen försöka skjuta honom, kan bara bli ett fett tjong i ribban på fel mål.

Men, säger då någon! Mankell är en offentlig person, såna kan man driva med, hur mycket som helst! Kan, kan man alltid, men då är det inte humor längre, säger jag. Nix, pix, så lättköpt är jag inte. Jag köper inte när det sjunker så lågt. Och det är faran med humor anno 2001. Gränserna är så töjda att den som en gång var ett tajt gummiband, numer liknar ett slakt rep.

Skulle jag bjuda in mina tonårsgrannar, sätta in ett gammalt band i videon och låta dom bänka sig i soffan, skulle dom omgående idiotförklara mig. Kids som idag bandar varje avsnitt av Jackass skulle förmodligen tycka att Hasse och Tages -ibland mästerliga- sketchnummer tillhör mig och stenåldern. För brutalhumor är idag ett måste. Jag ser ibland själv på Jackass, och skratten är ganska få. Mest äcklas jag och funderar på vem som frivilligt äter ägg tills han kräks och samtidigt låter spyorna filmas för att sändas i TV. Visst, kalla mig gärna mossig, men jag älskar Povel Ramels finurliga texter och Robban Brobergs rim. Sen att jag också är torsk på Ali G, kanske höjer min ballstatus lite.

Jag kan själv vara ytterligt sarkastisk ibland. Som medlem i en amatörrevy - vi skriver allt material själva - är det nödvändigt att ibland vrida om pungen på makthavare och offentlighet. Vad som vi däremot har som stenhård policy, är att inte slå på enskild person. Vi slår på företeelser och hela grupper kvinnor, män, kommunalråd, träningsnarkomaner etc, etc, etc. Går man på enskild person är det extremt viktigt att inte slå, ett litet tjuvnyp i sidan, dit men inte längre. Det är helt enkelt inte fair play, sen spelar det ingen roll om vederbörande har tabbat sig. Vi människor gör det, "offentliga" eller inte.

Det var det som fick mig att skriva denna lilla fundering om humorn och dess framtida väg. En liten kommentar här på Sourze: Gudrun Schyman har helt apropå skickat in två dikt-bidrag, Politisk poesi och Politisk poesi 2. Tvåan avslutas som följer:

När blir vår civilisation
så civiliserad
att vi kan
sluta skämmas?

En av kommentarerna lyder "På sista frågan: Alla drar vi vårt strå till stacken för att få samhället att fungera. Typ pissar på mattan på en biosalong etc. Bra dikt dock".

Kul? Det spelar kanske inte så stor roll, hon är ju en offentlig person och förtjänar skit, eller piss som i detta fallet. Eller?

Av Lena Vikberg 29 nov 2001 10:52