En demokratisk stat som dödar barn

Det var ännu en vanlig dag på de ockuperade palestinska områdena. Fem palestinska barn dödades av en explosion i torsdags. Muhamed Naim al-Astal, 14 år, Amr al-Astal, 13 år, Anis Idris al-Astal, 12 år, Muhamed Sultan al-Astal, 12 år, och Akram al-Astal, 6 år, sprängdes i bitar när de var på väg till skolan. Först trodde de palestinska sjukhuskällorna att det var fyra barn men sedan hittade man även kroppsdelar av det femte barnet. Det var en stor explosion.

Barnen kom åt en försåtsminering som israeliska agenter placerade för att döda palestinska aktivister enligt uppgift från de israeliska tidningarna Maariv och Haaretz. Dessa uppgifter har tidningarna fått inofficiellt från israeliska militära källor. Olika israeliska ministrar "beklagade" det inträffade och beskrev det som en "olycka". Man skulle utreda saken vidare. Den israeliska armén visste att den här vägen användes av palestinska aktivister för att skjuta mot militära posteringar i området. Därför placerade man minan där. Men de måste ha även vetat att det var en skolväg som användes av de palestinska barnen. Ändå placerade man minan där.

Detta är bara en i raden av tragedier som utspelar sig gång på gång på de ockuperade områdena. Israel är ett land som beskrivs och betraktas av många som den enda demokratin i Mellanöstern, bland annat av vår statsminister Göran Persson. Han har visat starka sympatier med denna stat, bland annat genom att kritiken mot Israels politik och ockupation har tonats ned de senaste åren.

Israel är en demokrati på ett sätt med bland annat fria val, folkvalt parlament och fri press. De arabiska länderna, alla styrda av diktaturer, kan inte mäta sig med Israel när det gäller detta. Men Israel är också en stat som bryter mot ett antal FN-resolutioner, ockuperar arabisk mark, förstör hus, torterar politiska fångar, belägrar städer, inför total blockad och förtrycker dagligen den palestinska befolkningen. Israel ägnar sig till exempel åt godtyckliga mord på utvalda palestinier som anklagas för att ha planerat eller planerar attacker mot staten Israel. Efter september 2000 har hittills ett hundratal palestinier dödats av israeliska styrkor, vissa av dem med skäl misstänkta för attacker mot Israel, andra helt oskyldiga. Denna stat är alltså en demokrati vars rättssäkerhet inte gäller palestinierna. Det är en demokrati vars trupper skjuter dagligen ihjäl 13-14 åriga stenkastande pojkar.

Israel är kanske snarare en "judisk demokrati med apartheid", som den före detta israeliska säkerhetschefen Ami Ayalon uttryckte det i höstas. Med andra ord är det ett system byggt på föreställningen att en grupp medborgare är viktigare än andra. De judisk-israeliska medborgarna är viktigare och mer värda än de palestinsk-israeliska. Längst ner på skalan kommer palestinier på de ockuperade områden.

En sak är klar när det gäller det uppblossade våldet. Våld utövas av båda sidor. Israel använder sig av den modernaste militärutrustningen med stridsflygplan, helikoptrar, raketer, attackbåtar, stridsvagnar och så vidare för att underkuva palestinierna och tvinga dem acceptera ockupationens bittra verklighet. Det verkar som om palestinierna förväntas snällt finna sig i och genomleva sina meningslösa liv och dö i tysthet. De ska glömma och strunta i att de har drivits bort från sina hem och jord, att de är utsatta för en brutal ockupation sedan många år. De ska acceptera att de lever i misär och förnedring utan någon framtid. Men så fungerar det inte. Denna situation skapar självklart en oerhörd bitterhet och hat hos den ockuperade befolkningen mot ockupanterna, det skapar ett motstånd.

Den palestinska sidan har själv använt våld i form av stenkastning och användning av lättare automatvapen. Dessutom har extremistgrupper använt även våld mot civila i form av självmordsbombare inne i Israel. Denna terrorism har skördat många oskyldiga människoliv. Dessa terrorattacker skapar självklart starka känslor av otrygghet hos de judiska israelerna. Det förstärker även hatet och bitterheten. Fiendebilderna blir allt starkare på båda sidor.

Den palestinska ledningen pressas att stoppa det folkliga upproret. USA och andra västliga regeringar uppmanar Yassir Arafat att stoppa våldet. Arafats kontroll har försvagats i och med de israeliska attackerna och blockaden mot hans myndighet. Den palestinska ledaren har förlorat alltmer makt över de olika palestinska fraktionerna. Hans legitimitet ifrågasätts allt mer eftersom han inte har något att erbjuda till sitt folk. Arafats administration är med skäl anklagad, både inifrån och utifrån, för förtryck av oppositionella och för förskingring av stora summor från internationella bidrag. Han är dock kanske den ende personen som kan möjligtvis ena palestinierna igen och avsluta fredsförhandlingarna.

Den israeliska ledningen har större möjligheter att stoppa sina professionella styrkor att använda våld. Men ledaren här heter Ariel Sharon, en man som är en misstänkt krigsförbrytare. Sharon tror på militärt våld som ett sätt att nå en lösning på denna konflikt, en lösning där resultatet blir en judisk-israelsik makt över den palestinska befolkningen, både inom och utanför staten Israels gränser. Han är en stor anhängare av utbyggnaden av nya och förstärkningen av de befintliga illegala judiska bosättningarna på ockuperade områden med målet att göra det "judiska" territoriet större. Sharon vill att palestinierna stoppar våldet, samtidigt som hans styrkor använder sig av allt extremare våld. Han säger alltså: hur många barn måste vi döda, hur många hus måste vi förstöra innan ni inser att vi inte kan förhandla förrän ni stoppar våldet?

Siffran för antalet offer närmar sig 1000 sedan upproret inleddes i september 2000, av dessa är det största antalet palestinier, cirka 800. Det är dags för världssamfundet att agera, inte enbart med tomma ord utan med handling. Det räcker inte längre med de rutinmässiga, intetsägande och helt ineffektiva fördömandena av Israels ockupationspolitik eller de fega och neutrala fördömandena av båda sidor. Det är omoraliskt av många regeringar, även den svenska, att bete sig som om båda parterna var lika dåliga kålsupare. EU kan göra mycket mer men det är endast USA som kan sätta tillräckligt stor press på Israel för att förhandlingar ska börja på nytt. Så länge denna supermakt ger oreserverat stöd till Israel kommer denna konflikt att fortsätta.

Fredsförhandlingarna måste resultera i att skapa en livsduglig palestinsk stat, grundad på FN-resolutionen 242, alltså att Israel måste lämna de ockuperade områdena i Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem. Även de palestinska flyktingarnas situation måste lösas på ett rättvist sätt. Samtidigt måste fredsavtalet ge säkerhet till Israel och dess invånare. Det är på tiden att skicka FN:s internationella fredsstyrkor till de ockuperade områdena för att garantera palestiniernas säkerhet. Även israelerna tjänar på detta eftersom deras säkerhet är beroende av palestiniernas säkerhet. Det är bråttom.

Av Zeid Al-Bayaty 28 nov 2001 15:46