Tryggare kan ingen vara...

Systrarna i soffan hade kommit in på att tala om sin barndom. Hur kunde det bli så att du blev religiös och jag inte, hade Puppina frågat Ronja. Frågan försatte Ronja i tankar. Nästan direkt kom texten till psalm 513, Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara. Kristallklart och enkelt, förklaringen kom av sig själv.

Hur hon än hade försökt vid deras tidigare samtal, kunde hon inte få fram några minnesbilder från deras tidigaste barndom. Det var helt tomt där hon försökte hitta de glada minnesbilderna från tiden när hon själv var liten. Bara ett enda minne kunde hon komma på och det var det vikta örngottet eller en vriden handduk i sängen. Napp hade hon nog aldrig haft, inte vad hon kunde komma ihåg i alla fall. Istället hade hon snurrat en flik av örngottet och sugit på. Det hade gett den tröst hon så väl behövde. Späd och allvarlig, så kan man uppfatta henne på de få barndomsfotona som fanns. Mest var det Puppina som hade kommit med på fotona. Det finns foto på henne som nyfödd, ett där hon står med sin nalle och så vidare uppåt i sjuårsåldern. På Ronja finns bara två foton från samma tid. Ett babyfoto där hon sitter i farmors trädgård och ett där hon sitter i mammas knä.

Fotona av dem tillsammans finns det fler av. De har flera av dem båda två. Sida vid sida står de högtidsklädda och tandlösa på ett. Små mörka ljushuvuden ser de ut som. Och på fotot från skridskobanan, det där de har vars en bullig vit mössa på sig och Puppina är huvudet högre än Ronja. Det är för att det ska synas att du är två år äldre än jag, brukar Ronja säga.

Puppina har väntat länge nog på svaret tycker hon och frågar igen om hur det kan komma sig att Ronja blev religiös och inte hon.
- Ja, jag vill nog inte kalla mig religiös precis, svarar Ronja. Mer som troende på något sätt.

- Fast när jag var liten var jag en blind troende, säger hon lite tystare.

Egentligen ville hon att ingen ska höra hennes svar. Det gör fortfarande ont bara av tankarna. Fast åren hade gått och fört med sig många positiva saker. Barnen är fortfarande det mest underbara i Ronjas liv. Hon är mer tveksam om det är det i Puppinas.

De hade fött vars två barn och alla var utflugna. Nu kunde systrarna sitta kvar i soffan och ta påtår utan att behöva rusa upp och ner och se till att ungarna hade det bra runt köksbordet. När de träffades förr satt alltid alla barnen runt köksbordet och de vuxna satt i finrummet. Finrummet var ett sådant där rum som alltid stod klart och nyputsat så att gästerna kunde bjudas på kaffe rätt snabbt efter att de anlänt. Fast å andra sidan var finrummet också som ett minimuseum för minnessaker och presenter. Till exempel stod den gamla soppskålen och tennstopet som resta monument över givarnas penningstinna givmildhet. Det skulle slås på stort när gåvorna gällde jämna årsdagar med nollor på slutet. Det var tradition i deras släkt, i vart fall på den gamla tiden. Nu förekom presentkort och trisslottor, men aldrig bara en enda trisslott. Mindre än fem åt gången var otänkbart fortfarande.

Ronja hade inte själv valt att sälla sig till Guds lilla barnaskara. Det hade mer varit som den enda självklara lösningen på hennes problem. Hon hade inte valt medvetet. Hon var född in i det redan från början.

Lite sluten, tyst och försynt, så hade hon varit som barn. Mamma hade alltid fullt upp med Puppina. Hon skrek, hon ville ha uppmärksamhet och tog den också. Mamma var nöjd att Ronja satt tyst och inte rörde sig för mycket. Hon skötte sig själv verkade det som och gjorde aldrig något väsen av sig. Så är det än idag. Puppina bullrar, drar till sig uppmärksamheten och tar kommandot. Ronja bara finns där och sköter sig själv. Fast Ronja har sitt eget kommando, fast oftast är det bara i hennes egna tankar som det fungerar så. Annars finns hon mest till för alla runtomkring henne, nästan aldrig för sig själv. Puppina måste fråga efter henne om hon ska få veta något. Som nu, när hon vill veta om varför Ronja tror på Gud.

- Gud bryr sig inte om kroppen, svarar Ronja plötsligt.

Så föll tankarna i huvudet just då. Gud bryr sig inte om kroppen, bara om själen. Så var det kanske? Kroppen hade alltid varit för sig själv på något sätt, omedveten och ensam som om den inte var hennes egen. Mamma hade burit och vyssat Puppina, Ronja hade legat tyst och somnat själv. Kanske hade hon aldrig varit ägare till sin egen kropp?
Kanske var det inte så konstigt trots allt. Det här med kroppen var en efterhandskonstruktion. Förresten så är hela samtalet en efterhandskonstruktion. Inte tänkte de som barn, inte.

Hela tiden fanns mörka skuggor där och hur de än försökte komma runt dem, så gick det inte. De var födda i ett misshandlarhem.

Av Gun Lundberg 21 nov 2001 17:48