Är du född i onödan?

Jag var till en släkting för nån vecka sen. Han är femtiofem. Inte ens pensionär ännu alltså. Han berättade att han börjat oroa sig för döden. Inte så att han tror att han ska ramla ihop endera dan, men utan att han började se livet som en linjal:
- Ta en en meters linjal, där varje centimeter är ett år och tänk dig att det är ditt liv. Du har inte mer. Hundra är max sen är linjalen slut. I början verkar livet så långt när man är på de första 20 centimetrarna och 80-strecket är otroligt långt borta. Då tycks det ju som att man har all tid i världen att slösa med dagarna såklart och vara bekymmerslös. Men när man är på femtiofem, sa han, då har man levt förmodligen en bra bit över hälften och man kan börja förstå att... det är faktiskt snart slut på linjalen.

Jag funderade mycket över vad han sa. Han kommer ju faktiskt att dö en dag. Upphöra. Inte finnas. Det kommer jag med. Du med. Vi är här och har fått en portion på cirka åttio år att göra något av sen får vi inte vara med längre. Vi försvinner och världen fortsätter utan oss. Vi har bara en chans till existens. Att gravera världen med vårt avtryck. Att skaffa barn, älska, prägla, arbeta, men framför allt, njuta och vara lyckliga.

Jag tror den mannen börjar undra om han verkligen gjort allt han velat ännu, om han ångrar vissa saker. Femtiofem är ganska ungt. Han kan släppa hörnflaggan, bli förlöst och verkligen börja leva fullt ut som han vill nu om han känner för det. Jag hoppas det.

Hans ord har i sin tur nu fått mig att börja fundera. Fundera över mitt eget liv.

Om jag ändå bara har en chans, borde jag inte leva mer vidlyftigt? Öppet? Förverkliga fler drömmar. Sluta hålla käften? Klart jag borde. Klart vi borde. Vi har bara en chans till existens. En. Sen är vi bara borta. Som ett avlägset eko. Förstår ni?

För att illustrera det kan jag fråga er vad ni kommer ihåg av era farföräldrar. Jaså? Ingenting? Några gamla bilder i gamla fotoalbum?

Hmm... ok, förstår ni då att någon en vacker dag kommer att se er på samma sätt? Bilderna från någon av era nyårsfester kanske dyker upp i era barnbarnbarns album någon gång och där står ni lyckliga och fest-yriga, lyckligt ovetande på ett fyllekort med röda ögon, leende med ett glas och en cigg i handen och barnbarnsbarnen kastar en snabb blick och bläddrar vidare.
Thats all.

Det är därför man skulle känna sig så mycket tryggare om man, under sin tid på linjalen, inte lever efter andras värderingar, utan sina egna.

För om vi lever lyckliga och verkligen har mod att anstränga oss, så kommer vi inte att ha levt i onödan. Då kommer efterföljande generationer att dröja kvar vid bilden i albumet då alla andra släktingar berättat om dig med kärlek och säger; "Ja farmorsfar var ett riktigt original som gick sina egna vägar och gjorde mycket för att andra skulle må bra, det finns många historier att berätta om honom".

Risken är att vi glömmer bort att leva för att vi inte ser linjalen. Vi går omkring oförlösta och lever efter frustrerande normer som samhället och människor omkring oss skapat. Trånga, tillrättalagda normer. Vi lever i någon annans mall.

Lite otrygga, osjälvständiga, ömhetstörstande och rädda lever vi ett liv på "utsidan" och ett annat på "insidan" i våra hjärtan. Vi är inte de vi vill vara, skulle kunna vara.

Får ni inte lust ibland att bara riva murarna och leva den inre människan men kommer i samma ögonblick på att "vad ska dom säga, förlorar jag mina vänner då, verkar jag konstig då, har jag rätt att kräva mitt liv".

Det kan bara var och en svara på själva.

Mitt tips är att skita i vad som händer lite oftare och bara agera ut sin drömmar och önskningar. Säg att du älskar någon och ta smällen om de inte älskar dig tillbaka. Säg upp dig för en ny dröm och ta smällen om du får gå arbetslös. Sälj allt och res och lev ut all din längtan om du vill. Tänk på linjalen. Ha sex med den du är tänd på. Gift dig med den du älskar. Ta fyra års hård utbildning för att nå det drömyrke du vill ha. Sätt dig på tvären och organisera dig för att påverka samhället. Skrik.

Det finns så mycket meningslöst omkring oss. Att bli känd, få plats i en dokusåpa, bli programledare eller fotomodell bara för "sakens skull" eller få artificiell bekräftelse är formodligen att avverka en bit på linjalen i total meningslöshet.

Det är "ditt yttre jag" som vill bli tillfredställt, lurat av omvärlden, medans ditt inre fortfarande ropar frustrerat efter att få komma ut, synas och älskas. Tänk på det. Det finns viktigare och mer betydelsefulla mål. Vanliga mål, som inte ses som så "sexiga" i dagens samhälle men förmodligen gör dig mycket lyckligare.

Att leva ut sin längtan kan nämligen också vara att göra revolution mot alla "singelneurotiker" och till exempel skaffa barn vid 20-års ålder om du vill. Eller att slita och arbeta som städare bara för att få möjligheten att gör en tvåmånadersresa i världen varje år. Bara gör. Just do it, och bli bättre på att hantera konsekvenserna. Hellre det än att leva till slutet av linjalen med att försöka undvika konsekvenserna genom att inte göra någonting. Inte göra något annat än att leva efter omvärldens fängslande, kvävande och ledsamma normer.

Det är inte lätt. Allt kostar. Var beredd på det. Allt kostar. Det kostar ditt mod, din svett, din rädsla, ditt tålamod, din uthållighet. Det är ändå bättre. Låt det kosta, för belöningen i form av ett meningsfullt liv är så mycket störe än besvikelsen av att ha nu kommer mitt favoritcitat - Varit född i onödan.

Är du inte beredd på att det kostar? Nähä, i så fall; take the pain, somna in i vår kollektiva samhällsdvala och låt dig transporteras fram till slutet av linjalen, ge upp andan med risken att på slutet inse, vid dina sista andetag, att du kunde gjort så mycket mer för din egen lycka och att bollen hela tiden legat i din hand. Klumpen av livets modellera ligger där orörd och oformlig fortfarande och dina händer har inte längre chansen att göra den till något vackert.

Kompisar till mig som arbetat på ålderdomshem har berättat hur de sett skrikande gamlingar som insett detta alltför sent och fattat först på sista versen.

Jag tänker inte dö skrikande. Jag tänker dö leende med ett förnöjt "fuck you, i followed my heart, jag är tillfreds." Tack för att jag fick det här livet. Gonatt. See you by the river. :-

Jag vill inte göra dig orolig. Jag vill bara väcka dig och visa allt det vackra som du fortfarande har chansen att göra. Det har vi alla nämligen.

Varför jag skrivit en rubrik som heter "Fjortispensionären?" Det ska jag tala om.

- Jag har träffat människor mellan 14-19 som lever HELT fångna i omvärldens, marknadens och sitt dåliga självförtroendes fängelse. De tror att de lever fria, men egentligen så avverkar de sin första sträcka på linjalen med att vara likriktade och fega.

Ja, jag ställer krav. Det finns ingen ursäkt.

Jag har fått den här insikten vid 33 i stället för vid 55. Jag har alltså gott om tid att försökta få et "riktigt" liv. Men. Jag önskar att det skulle kunna sjunka in i hjärtat på en 15-åring också, så att alla dessa frustrerade människor kunde börja få leva ännu tidigare.

I stället så ser jag så många fängslade. Som lever som fjortis-pensionärer. Tyst, tillrättalagt, räddhågset, som om livet skulle komma och slita skinnet från deras hud om de stack ut, önskade sig något, visade sin inre person.

Det är inte sant.
Dina drömmar duger. Din person duger. Du vaknar, andas, drömmer om kärlek, spännande yrken, sex, djupa och ytliga önskningar om vartannat. Ju mer du vågar kliva fram och kräva din rätt att leva och bli accepterad för din inre människas egenskaper, desto högre värde får du ut av ditt liv, desto mindre rädd kommer du att bli.

Det är bara första pucklarna som kommer att kännas hisnande och skrämmande, sen lär du dig snabbt att livet egentligen är en klump oformad modelllera för varje född människa, färdig att forma till exakt det du vill ha, om du vill och törs.

Bli bara inte en tonårspensionär. Snälla. Linjalen är för kort.

Du är underbar, för du lever.

Love

Av Stefan Hallgren 21 nov 2001 16:49