Tårar över en taliban

Det var ganska sent på kvällen och utanför mitt fönster ven stormen. Jag satt framför min kära laptop och hörde hur vinden kastade sig fram och åter. När jag klickade in mig på nyheterna fann jag dom vanliga rubrikerna. Rubriker som man sett så ofta att man blivit lite avtrubbad och inte orkar lapa i sig längre, men någonting fångade min blick. Varning, stod det, starka bilder.

Min nyfikenhet är så stor att jag genast öppnade artikeln. Där möttes jag av en bildserie med tillhörande kommentarer.

På den första bilden ser jag baksidan på vad som ser ut att vara soldater. Dom står lite framåtlutande med bringorna mot vägrenen. Deras framsträckta händer håller hårt i en mans armar när dom sliter upp honom på vägen. Mannen är taliban. En fanatisk krigare, en terrorist, en kvinnoförtryckare, en skäggig jävla barbar som vill ta världen tillbaka till stenåldern. Hans ansikte är magert och skägget räcker ända ner till bröstet. Hans hår är lite tunt och står upp i tovor. Det som träffar mig som en slägga i magen är hans ögon. Hans mörka, panikslagna ögon som ser ut att vilja tränga sig ur kraniet, och plötsligt ser jag en människa framför mig.

På den andra bilden drar dom honom längs den dammiga, steniga vägen. Likt ett kreatur hänger han i ena armen, släpandes efter en soldat, medans hans kropp dras i marken. Det ser ut som i en gammal cowboyfilm där bovarna alltid blev bundna med rep och släpade efter hästen. Hans ben är böjda och jag kan känna hur ångesten sprutar genom hans porer när han försöker vrida sig loss. Hur han försöker undkomma det som den tredje och sista bilden kommer att visa.

På den bilden ligger han ner. Soldaterna står i en ring runt honom med gevärspiporna riktade mot hans kropp. Hans benbeklädnad är nerhasad runt anklarna. Kanske halkade den ner när dom drog honom. Hans ansikte lutar lite åt sidan med ena kinden mot marken och armarna är sträcka ut från kroppen. Dom mörkröda stänkens bokstäver skriver att han är död.

Jag känner hur underläppen börjar darra och när jag försöker bita den stadig darrar den ännu mer. Klumpen i halsen växer när jag stirrar på hans ögon. Hans stora rädda ögon som genom skärmen skriker. Jag ser en människa som vet att det är över, men som inte vill.

Tårarna börjar sakta rinna, och dom rinner inte bara för honom, han som plötsligt fick ett ansikte och blev människa.

Dom rinner för alla rädda människor som har, och ska, dö.

Av Lena Vikberg 20 nov 2001 09:14