Papporna älskar också barnen

"Karriärfeministerna föraktar moderskapet!" skriver hon också. Det tror jag inte ett dugg på.

Personligen har jag inga direkta ambitioner vad gäller framgångar i arbetslivet, mitt deltidsjobb i bokhandeln ger inte så värst många karriärpoäng. Men jag dristar mig ändå till att tala för de så kallade karriärfeministerna. Jag tror inte alls att de "föraktar" moderskapet. Det tror jag ingen gör, inte ens de kvinnor som väljer att inte skaffa barn. Bara för att man väljer att leva på ett visst sätt betyder inte att man per automatik föraktar de som väljer en helt annan livsstil.

Däremot tror jag, och det har jag nog skrivit vid ett par tillfällen, att för de "riktiga" karriärfeministerna, de som har yrken som fordrar att de jobbar sextio, sjuttio timmar varje vecka omöjligt kan kombinera detta med en tillvaro som pysslig, bullbakande hemmamamma. Vilket jag i och för sig inte tror är någon garanti för ett långt och lyckligt liv, vare sig för barnet eller för mamman.

Men förhoppningsvis har då barnen en närvarande pappa som kan hämta på dagis eller vara hemma med barnen om man föredrar det. Min åsikt är dock att när barnen är 2-3 år så är det bara bra om de får vistas ett antal timmar om dagen tillsammans med andra barn förutsatt att barngrupperna inte är för stora och antalet förskollärare/barnskötare inte för få. Något som tyvärr blir allt vanligare.

Men nu var det inte dagis vara eller inte vara vi skulle diskutera utan snarare mannens roll som vårdnadshavare och det för oss raskt in på ett annat citat av Monica Bodling som lyder som följer: "Kvinnor är helt enkelt biologiskt mer lämpliga att vårda spädbarn, än vad män är."

Says who? Vem har sagt att kvinnor är mer lämpade att vårda spädbarn än män? Det är väldigt grundläggande behov som ska tillgodoses den första tiden. Mat, sömn och bajsblöjor, thats about it den första tiden. Och det klarar en man precis lika bra som en kvinna. För det är nämligen inte alls självklart för alla kvinnor hur man ska bära sig åt med ett spädbarn.

Amningen, den heliga amningen skriker nu biologisterna med enad, ansträngd röst. Ja, det är vi som får mjölk i våra bröst efter det att vi har fött barn. I bästa fall, vill säga. Alla är inte så naiva som jag, som bara tog för givet att när man har fött barn så blir brösten stinna av mjölk och barnet äter och allt är frid och fröjd. Så blev det för mig, men så är det långt ifrån för alla. Det finns kvinnor som inte kan, eller vill, amma av olika anledningar och då måste barnet de första sex månaderna födas upp med hjälp av flaska för övrigt går det bra att pumpa ur bröstmjölk också även om det inte är helt enkelt.

Det faller sig inte naturligt för alla nyblivna mammor att veta hur man ska göra när barnet skriker trots att man gjort precis som man ska. Man har matat, rapat och bytt blöja men ändå är det något som tydligen är fel. Bara för att man har burit och fött fram barnet betyder det inte att man vet bättre, att man har alla svaren. Biology doesnt always kick in.

Inte med en gång alltså, men efter ett dygn, en vecka, en månad, det är lite olika, så har de allra flesta hittat rutinerna. Man har lite bättre koll på vad barnet behöver och när hon behöver det. Man lär sig skilja på ett slags skrik och från ett annat, lär sig älska hur hon doftar och hur hon gnyr i sömnen. Man vaknar oftast precis innan hon börjar gråta på natten och tar henne till sig i sängen och ger henne mat. Det är kärlek. Och den kärleken kommer precis lika naturligt för pappan som för mamman. Förutsatt att mannen får samma chans.

Förutom ett par dagars tio på sin höjd, ledighet precis i anslutning till förlossningen och då är ju kvinnan också hemma så är det ytterst sällan en man tar pappaledigt den första tiden. Ofta är det ekonomiska skäl som ligger bakom men också stämningen på arbetsplatsen. Jag misstänker att antalet män som med stolta steg går in till chefen och säger "jaha, då ses vi om ett halvår" när de precis fått barn är lätt räknade på ena handens fingrar.

Sen har vi ju den kategorin familjer som jag själv tillhör. Familjer där kvinnan helt enkelt inte skulle kunna tänka sig att avstå en timme av sina föräldradagar. Då, för åtta år sedan, när min man och jag fick vårt första barn, då hade jag skratta högt och hånfullt om han ens kommit på tanken att vara hemma. Det fanns liksom inte på kartan. Lämna det stackars barnet i händerna på dess far, hemska tanke. Då är man ju en dålig mor, som inte tar hand om sitt barn och det är bara en tidsfråga innan snacket går och soc ringer på dörren. Så inskränkt var jag på den tiden.

Jag tycker det är ett hån mot mannen att säga att kvinnan är bättre lämpad att ta hand om barn. Ett hån och dessutom kvalificerat skitsnack. Så otroligt mycket hade varit vunnet om fler män spenderade mer tid med sina barn. Dels när barnen är riktigt små men även senare, så att de får se att pappa kan laga mat och mamma kan vara ute och jobba och att det inte är det minsta konstigt.

Så kanske vi så småningom slipper uttalanden som: "Pojkar ska bli män och deras lekar förbereder dem för det. Flickorna ska bli kvinnor och det är naturens vilja att de leker med dockor, för att förbereda sig att bli mammor. Detta behöver de inte lära sig. Det föds de med." För det är nämligen inte sant. Tyvärr Monica Bodling, det är FEL.

Män och kvinnor FÖDS inte till att bli på ett visst sätt utan vi BLIR på ett visst sätt beroende på under vilka omständigheter vi växer upp, vilka åsikter våra föräldrar, dagisfröknar och lärare, fotbollstränare och alla andra som påverkar våra liv under uppväxttiden, och vilka val vi sen gör utifrån all den information vi, medvetet och omedvetet, tagit in under alla år.

Det är det som formar oss och ingenting annat, och det kan vi påverka så att våra barn inte kommer att sitta så hårt fast i sina könsroller som vi gör.

Av Kajsa Kallio 19 nov 2001 10:02