Ögonen skall öppnas, och de sova - del I

Kapitel 1, i en saga som inte är färdig.

Jag somnade. Jag vet än idag inte hur det gick till, men jag somnade, in i en djup och vilsen sömn. Jag sov länge, irrade omkring i labyrinter som saknade utgång, navigerade efter en karta utan att använda kompass.

Sömnen var så djup att jag nära på inte vaknat igen.
Dörren till drömmarnas land var redan mer än öppen, och min fot hade redan tagit de första stegen in genom den skimrande porten, förblindad av ljuset, hänförd av ljudet som ständigt gjorde sig hört i mina öron.

Fastän mitt huvud borde vara tomt, for bokstäver runt i mitt huvud som dropparna i det värsta åskregnet under de mörka årstiderna, då allt och alla fryser. Då och då blixtrade det till, och bokstäverna formades till ord som upprepades som mantran i mitt sinne. Orden fångades upp av en röst, som lät dem upprepas i rytmiska oljud, som aldrig ville ge med sig förrän jag brast i gråt, trött på mina egna tankar. Sedan blev allt plötsligt tyst, och det stora mörkret infann sig.

Frågan är vad som kom först, ljuset eller den underbara musiken, det vet jag fortfarande inte. Ur en ljus ocean av värme föddes en symfoni av underbara toner, en kör av känslornas olika stämmor föll alla in i samma refräng, som ljöd som gryningen måste gjort under skapelsens fortgående. Jag reste mig ur tystnaden för att röra mig ut i ljuset.
När min fot tog sitt första steg, fann jag mig själv vara i ett svävande tillstånd, högt över djupet där jag så länge sovit bort mitt liv.

Jag nådde molnen och rörde vid änglarna, de spelade den mest underbara musik för mina öron. Stjärnorna sken fastän mörkret var långt borta. Efter ett ögonblick kände jag hur min kropp blev tyngre och infann sig i normalt tillstånd, jag hade landat på gräset igen. Fortfarande undrar jag var det var som fick mig att sluta sova i sorgset mörker, och istället lät mig drömma i poetiskt ljus. Jag är glad att jag simmar i livets ström igen, och åter kan blicka upp mot stjärnorna om natten.

Det gjorde ingenting att jag landade mitt under flygturen, i sinnet svävar jag fortfarande.

Av Rob Wikstedt 16 nov 2001 21:05