Kapitel 6 - Änglavakt

Grenar håller inte. FÖrr eller senare går de sönder.

Sanna.

Varje kväll ringde hon till mig. Varje dag frågade hon om vi skulle leka. Vi var kompisar. Allting var självklart med henne.

Med henne var jag jag och ingen annan. Ända sedan lekis hade vi varit själsfränder, delat hemligheter och druckit ur samma blommiga saftglas. Skrattat så kinderna blossat och bråkat så svett yrt. Vi gjorde allt tillsammans. Förmodligen så älskade vi varandra, men det visste vi nog inte då. Men det gjorde vi.

Varje morgon klev vi med raska steg till skolan, stannade efter halva vägen och köpte smågodis, matade ankorna och lekte kurragömma. Ofta var vi sena och ofta hade vi formidabla ursäkter: "Ursäkta att vi är sena, men det var en gammal man som behövde hjälp över vägen så vi hjälpte honom. Ursäkta vi är sena, men det var en anka som höll på att drunkna. Ursäkta vi är sena, men det är så roligt att leka kurragömma".

På rasterna gungade vi "Karl-Alfred" och hoppade kråka. Jag fick vara med, så länge jag var med henne fick jag alltid vara med. Jag med Sanna.

Hennes föräldrar var skilda vilket jag tyckte jag var oerhört spännande. Förundrad över att hon fick vara ensam hemma och laga mat alldeles själv gjorde henne till en mycket annorlunda och spännande vän. Allt hon gjorde var så mycket annorlunda. Hennes katter Fritz och Morris var svartvita, hennes syster Karin var äldre och tuff. Tänk, hon hade till och med två stycken hem. Låtsasmorsor och låtsasfarsor.

Hos hennes pappa fick jag dricka vatten med citronskiva i, hos honom fick vi till och med tälta. Det var en sommarkväll kommer jag ihåg. Kanske att jag var åtta eller nio år. Solen höll på att lägga sig och myggen bet våra små flickhuvuden. Sannas pappa trilskades med tältet medan vi sörplade citronvatten. Det hade jag aldrig fått förut. Den enda saft som druckits hos mig var olika bärsafter; vinbärssaft, hallonsaft, lingonsaft, äppelsaft. Bärigt och sött. Mammas recept.

Till sist kom dock tältet upp och det blev läggdags. Sannas far sade godnatt och vi kröp in i det röda trekantiga tältet.
- Tror du på spöken? frågade Sanna?
- Ja.
- Tror du att de är farliga?
- Nej, de är snälla. Bara lite förvirrade, sa jag.
- Tror du de kommer och hämtar oss inatt??
- Nej, det gör de inte. De tar bara dumma barn.
- Va bra, sa Sanna och släckte ficklampan.

Kylan trängde upp från backen och myggen surrade i våra öron. Jag ville krama om henne, men vågade inte. Var rädd för att hon skulle vända sig bort och aldrig mer prata med mig. Istället vände jag mig mot den röda tältväggen och lyssnade efter sommarnattens ljud. Längtade lite efter mammas trygga famn och hemmets varma säng. Jag tänkte på min oranga katt som sussade i mitt fönster som drömde om råttor.

Det var Sannas påhitt sa mamma det där med att skaffa katt. Ibland hade mamma svårt för Sanna. Tycket hon var för skrattig, för lössläppt, för okontrollerbar helt enkelt. Men det var just därför jag älskade henne. Hon var inte som mig. Hon var annorlunda.

Ibland kunde jag förstås tröttna på henne. Ibland ville jag vara för mig själv. Vissa kvällar när hon ringde mig brukade jag säga:
- Nej, i morgonbitti tänker jag gå själv till skolan.
- Varför då?! brukade hon fråga trots att hon visste.
- För att jag vill. Måste få mata ankorna själv.

Sen var det inget mer med det.

Hon, en nioårig flicka förstod att jag behövde det utrymmet. Hon kände mig så väl och visste att jag älskade henne ändå, det var bara det att jag var tvungen att få vara själv ibland. Få tänka lite, prata med mina låtsaskompisar och sjunga på mina melodier, plocka mina blommor och mata vattentrollet. Hon visste. Det var allt som behövdes för att min kärlek till henne skulle vara odödlig. Vetskapen.

Ända sedan lekis hade vi varit ett. Druckit ur blommiga saftglas och bråkat så svett yrt. Lekt kurragömma och hoppat kråka, men tiden går och flickor växer. Precis som trädgrenar. Det är väldigt sällan att grenar håller i evighet, ofta knäcks de av en storm eller går sönder för att någon sågar itu det. Ibland går det bara av för att det ruttnat sönder. Blivit för gammalt helt enkelt. Näringen är slut.

Under hela lågstadiet var vi ett, bara hon och jag. Hela den tid då min nacke fortfarande var hel och jag inte ropade efter änglar. En tid då Sanna fortfarande var annorlunda och förunderlig med låtsasmorsor och låtsasfarsor.

Men grenen höll inte, jag tror att någon sågade itu den.

Av Marita Söderström 14 nov 2001 17:04